Wittsjö, Demmin och på Bråviken, vid hvilket sistnämnde tillfälle hästen förlorades och konungen sjelf kunde med möda rädda sitt ege! lif, Man afrådde honom en annan gång från att stiga ned i Falu grvufva. Hvad, sade han, skall en konung icke besöka sitt rikes bästa skattkammare? Få personer hafva åltnjutit så stort och utmärkt anseende som Gustaf Adolf, äfven hland sina fiender. Han är verldens störste konung, sade påfven. Katolikerna talade med beunrdran om hans många dygder, hans krigstukt, hans rättvisa, hans sedlighet, hans nit och oskrymtade gudaktighet, fastän uti en ogud aktig tro. Knappt en enda smädeskrift syntes mot denne deras dödsfiende. ända till Europas aflägsnaste nejder, till halfvilda furstar och folk, trängde sig hans rykte och namn. Turkiet sökte hans vänskap; Tartarerna skickade iyckönskande sändebud och Moskowitiska storfursten visste icke, hura han skulle uttrycka sin tillgifvenhet, sin beundran. Detta af främlingar, till och med fiender. AF sina egna var han dyrkad. Uti Svenska hären fanns en stor skara Engelsmän och ännu flere Skottar, hvilka just vid denna tiden voro som mest lifvade af hat mot påfvedömet och en svärmande kärlek för protestantiska lärorna. För dessa var Gustaf Adolf en annan Judas Maccabeus, lejone! af norden, likasom fordom lejonet af Judas tillika oskuldens lem, offrande sitt rena blod för verldens frälsning. Litet före slaget vid Lil!zen hade de flesta Skottska regementerna blifvit qvarlemnade i Schyaben, och derigenom hindrade att deltaga i nämnde slagtning. Särde: les rörande är att läsa deras klagan, att dem icke förunnades i döden följa deras in i döden älskade konung Gustavus. Lika, om ej ännu mera tillbedd var han af de protestantiska Tyskarna, af honom befriade från både verldslig! och andeligt slafveri, och så genom århundraden bibehållande hans namn i välsignadt minne. Svenskarne älskade och vördade honom såsom deras måhända störste könung, endast att jemn-. föra med den lika stora och lika älskade farfadern. Axel Oxenstjerna satte homom högst. Aldrig, skref han, har Sverige ägt en störr konung. Gustaf Adolf den store och fäderneslandets fader äro tittlar, dem han af oss rältvisligen förtjerat Uti hela verlden finnes för närvarande ingen, som med honom kan jemnföras, och har på många århundraden icke funnits. Jag tviflar, om kommande tider någons:n skola frambrinsa hans like.? (Forts. e. a )Y