Aftonbladet – 12 augusti 1833, sida 2

En och annan gång möter oss på hufvudstadens gator den ömkliga anblicken af späda varelser, förde såsom missdådare emellan vakt, hvars steg de knapt orka följa, och i en ålder; då begreppet om rätt och orätt icke ens börjat sin utveckling. Utan sorglig rörelse kan ingen tänkande se dessa svaga offer för en tidig olycka; och man ryser öfver ett öde, som fört sjelfva oskuldems ålder i brottets elände. Huru mycket djupare måste icke deltagandet vara, om man får veta att detta barn, som blifvit ryckt från modersvården, invräkt bland samhällets utskum, underkastadt de: lidanden som åtfölja frihetens förlust, afsöndringen från anhörigas hjelp, och fruktan för misshandlingar, hvartill fängelsemurarne äro tystlåtna vittnen — är oskyldigt! Om man dertill får veta, att det svaga offret, oförmöget att reda sig i ransakningens juridiska labyrint, utan begrepp om de påståeuden det har att besvara, lemnas af Domaren åt sig sjelf, och af den blinda ifvern dömes, mot rätt och sanning, — såsom brottsligt? Missledda eller misströstande om rättvisa, Söka dess anhörige icke ändring, och sorgespelet slutas dermed, att den tioåriga delinqventen Iedes till profossen, för att vanärad och öfvergifven, i de kroppsliga smärtorna få begrepp om hvad samhällets domaremakt vill säga! Lagen är nog mensklig att bjuda, det en tilltalad, som tarfvar hjelp i rättegången, bör få begagna sig deraf; och när bör detta bud tillämpas, om icke då den anklagade är ett barn? Vi medgifva, att under sjelfva ransakningen kan biträdet vara öfverflödigt; men då målet är utageradt, — hvad hindrar Domstolen, att förordna en person att genomläsa protokollernma och anföra hvad han efter sin öfvertygelse anser vittna om den anklagades oskuld? Det är oädelt att förkrossa den värnlöse; och hvad känsla måste det. väcka, att se den juridiska striden emellan ett tio års barn på ena sidan, samt koalitionen af fiskaler, polisbetjenter, fångvaktare och Domstolen på den andra! I Ryssland, och Wilna, blef för några år sedan en tolfårig gosse barbariskt straffad, för ett brott, hvarom han ej ansågs öfverbevist ; och ryktet om denna omensklighet spridde sig kring Europa. Vi behöfva nu icke gå så långt efter dylika exempel. — — Då barnet dödt är fudderskapet allt — säges det; och då Tyska Baronen rymt tycker man ock att hans processer borde vara slut. Men sådant är icke förhållandet. BaroAna Ifulancta matnavt Huöurkaäackoen Carl TOPPA.