nen trodde nästan att jag gycklade nom; så litet kunde ban begripa, ; mina ögon var ett lika så utomorden sende som Columbus, hvilken upptäckte obekant verld, eller Vasco som återfann en förlorad, Jag bjöd min vägvisare att i sällskap med denne Nestor i hans skrå taga litet till bästa, hvilket han utan betänkande aåntog. Vi satte oss till bords, och mina gäster syntes fullkomligt belåtne med välplägningen. Vid efterrätten ledde jag samtalet på Balmats djerfva företag, och den gamle, hvilken Montmeillansvinet gjort munter och språksam, lät icke två gånger bedja sig att berätta sina äfventyr. Tillnamnet MontBlanc, som han ännu alltid gaf sig, bevisade föröfrigt, att han med stol:het tänkte tillbaka på den händelse, jag önskade få höra honom omtala. Han visade sig också strax beredvillig att uppfylla min begäran; men förut räckte han. fram sitt glas, jag skänkte i åt honom och min vägvisare, hvarpå han reste sig upp och sade: med er tillåtelse, min herre! — Er skål, Balmat! och vi klingade. Sedan den gamle Jacques tömt sitt glas, smackade han med tungan, blundade och lutade sig tillbaka emot stolen ,-för att, som det syntes, samla tankarne, hvilka sannolikt genomdet sista glaset icke. blifvit. mycket klarare. Min vägvisare lagade sig till att i möjligaste: beqvämlighet afhöra en historia, han förmodligen redan hört mer än en gång. Hans förberedelser dertill vero högst enkla och bestodo deri, att han med stolen gjorde half svängning till höger, så att han stödde fötterna emot kaminen, med armbigen på bordet, hufvudet i venstra band och glaset till höger. Jag sjelf drog min dagbok ur fickan, framtog blyertspennan, och här följer nu den osmyckade, enkla berättelsen om Balmats äfventyr, ord för ord såsom den kom från hans egen mun: — Hm — jo — det var år 17863 jag var då fem och tjugu år gammal, och såsom Ni nu ser mig här, har jag mina fulla två och sjuttio. Den tiden var det helt annat; jag hade ben som dj-n och en helvetisk mage. Jag hade kunnat springa i tre dagar å rad, utan att få ett Guds lån. Nu hände sig så, en gång, då jag gått vilse på Buet — det hade rullat ned en hop snö, det var saken — då sade jag litet emellan för mig sjelf, i det jag såg uppåt MontBlanc: Ha, din gamla skälm, nu tycker du att du är styf — inen vänta bara, jag klättrar väl uppför dig en vacker dag: — Kort och godt — dag och natt gick den tanken ikving i hufvudet på mig. Om dagen steg jag uppför Brevent, der man har MontBlanc så nära sig, som Ni är mig, och jag tillbragte hela timmarne med att uppsöka en tjenlig väg. — Och! sade jag, fins det ingen, så skall jag väl göra mig en; men upp skall jag! — OUch om natten, då var det ändå värre. Knapt hade jag somnat, så var jag straxt på väg, I början gick det fort som på en jemn landsväg, och jag sade för mig sjelf; kors så dum jag var, som kunde iabilla mig, att det var så svårt bestiga MontBlänc! AM an d2 hlaf ss Af Illa Ads