råd, då ännu folkets srger var tvifvelaktig och en bestämd söndring hade uppstått inom de föreningar af deputerade, som sammanträdt hos Hrr Delaborde, PåErier, och Audry de Puyraveau. Midt under en så tvetydig och svår belägenhet församlade diplomatiska korpsen sig hos Pozzo. Grefve Löwenhjelm, Sveriges ministre plenipotentiaire, var den ende, som vid denna sammankomst yrkade, att man skulle begifva sig till Karl X och bistt honom med kloka råd. Men sedan striden börjat mellan folket och de kungliga trupperna, hade en känsla af förskräckelse bemäktigat sig Ryske ambassadörens själ; han såg i andanom sitt alats förstördt, sin förmögenhet plundrad och folkets bödelsvärd hängande öfver diplomaternes hufvyuden; han. satte sig derföre med all makt emot förslaget att fara ut till St. Cloud. Lord Stuart af RBothesay tiädde på hans sida, diplomatiska korpsen följde de båda ambassadörernes exempel, och ett protokoll bekräftade, att man beslutat afvakta händelserna, utan attäfventyra ett förhästadt steg. Pozzo begaf sig ofördröjligen till PalaisRoyal. Han tog en verksam del i de åtgärder, som bestämde styrelsens form, i valet af Hertigen af Orleans till den nya kronan och i Franska konungens erkännande af de främmande makterna; han gynnade med sina råd Furst Talleyrands utnämnande till ambassadör i London; han satte sig emot Lafayeties och Lafittes pohtik, och inträdde i fredspariiet och systemet af den 13 Mars för att kufva revolutionen, såsom Hr de Talleyrand yttryckte sig. Också hörde man honom ofta vid denna tid upprepa: det är jag och Talleyrand, som gifva freden åt Europa. Mea då man i Petersburg fick underrättelse om de stora händelser som tilldragit sig i Paris, beslöt Kejsar Nicolai församla makterna, omkring den heliga alliansens baner. Krig mot Frankrike var afgjordt i Petersburgerkabinettet, som skyndade att anlägga magasiver i Polen och att uppgöra planen för fälttåget, enligt hvilken de Polska regementerna skulle bilda den Kejserliga armdens avantgarde. Belgiska revolutionen gaf ny näring åt sjelfherrskarens känslor, och satte de åtgärder, hvad det hela äfvensom detaljerne beträffade, i verksamhet, hvilka den Ryske ministern redan hade vidtagit med afseende på ett allmänt krig. Fälfmarskalken Diebitsch skickades till Berlin, för att förmå Preussen att deltaga i en offensivallians mot Frankrike; också erhöll Hr Athalin först efter långt uppskof af Kejsar Nicolai det märkvärdiga svaret af den 18 September på Franska konungens bref. Men under det Ryska, kabinettet på detta sätt både inomoch utomlands arbetade på krig, utbrast revolutionen i Poblen, och tillintetgjorde eller åtminstone uppsköt de fiendtligheter och stormar, med hvilka Norden hotade Vestern. Till följd af detta Petersburgerkabinettets fiendtliga system, blef Ryska ambassadörens i Paris belägenhet allt mera kritisk och farlig. De Nordiska kabinetten förebrådde honom att