han som ltamsabatCce den, Uttal fr ransys:a Peri volutionenr. Bevoiutioven bod idgen; men hvad är idsen utan krafien? en abstraktion, ett ord. För alt realisera den behölfves en kroft, och Napoleon var denna kraft. Förstod han sin rol, sin kallelse; kände ban heta dess vidd och yttersta mål? Lika mycket — och hvem vet det väl? Det är troligare att han icke kände det; men årbundradet, scm gick med bomom , månne det kände målet bättre? Född ined utomordentliga förmögenheter att verka på menulskorne, verkade han i den krets af förhåilanden, hvari han lefde. Han hade en otyglad passion för befäl och krig; han blef despot och eröfrare. Det var från sina passioner han hämtade sin oöfvervinnerliga styrka. Sätten gräns för hans passioner, och J sätten gränser för han makt; inskränken hans makt, och J inskränken hans verkningsmedel, sjelfva hans verkan och dess omätliga resultater. Det var genom passionen han var en stor man, mer än genem sin intelligens. Gören af honom en krigare-filosof. en man af grundsatser, envis lik Washiugton, syftande till ett af förståndet utstakadt och bhesltämdt mål, med eföränderliga medel. och J skolen få en beundransvärd karvakter, ett ideal af moralisk skönhet. Dessa ädla förmögenhe ter, denna oegennytta och regelmessigbet mid! ibland de lössläppta faktionerne, de väpnade intressena och samhällsbyggnadens omstörtnivg, hade troligeu icke gjort af honom annat än en skön martyr; men revolutionen, odlingen, och mensklighetens ljusa öde, fästadt vid de grundsatsers seger och fortplantning, som revolutionen frambragt — allt detta hade förgåtts. För att uppnå målet fordras en kraft, stark nog att öfverskrida det, och i den politiska verlden måste man nästan alltid gå öfver sränsen, för att icke stanna hitom den. Låtorm oss icke tadla de menskliga passionerne 3; ty det är i dem den högsta driften till verksamhet ligger; beklagom oss icke öfver Napoleons, ty utom dem hade han ingenting gjort för verlden. Passionerne äro blinda oah egoistiska — det är savet — men i samhällsvevolutionerne leder en högre och ofelbar lag deras förskräckliga verkningar, och vänder dem alltid till fördel för den ordning de icke se, och för menskligheten, den de trampa under fötterne. Det var vår afsigt att här blott tala om Napoleons staty; men då vi sökte att fästa uppmärksamheten på den egna karakter, som kommer alt stämpla detta monument, hänfördes vi att tala om, personen. Hvar och en känner statyen, genom de talrika teckningar man äger deraf. Det är bekant att Napoleon föreställes stående, med öfverrocien, dem lilla hatten, stöflar, sporrar och värja — med: ett ord, i den drägt han vanligen bar. Visserligen skickar sig denna drägt icke mycket för ett monument, och den trekantige hatten, isynnerhet, svär helt och hållet mot skulpturen. Men allt detta har blifvit så förädladt, och fått en så poetisk färg i våra ögon, alt denna dåliga smak icke mera stöter oss, och utlänningarne äro lika vana dervid som Parisarne. Dessutom kommer afståndet att mildra detta intryck, och vi tvifla icke att effekten. af det hela blir god. Det är ledsamt för en så utmärkt artist som Hr Seurre, att se sitt verk fördt opp i skyarRJ ee