Aftonbladet – 22 juli 1833, sida 2

cane represenialtetr. Förf. förklarar! anvärfning och legnins under krig, för att hålla armdeen falltalig, olämplig; och han anser vår National-Beväring vara den grund, hvarpå vårt försvar hufvudsakligast hvilar. Denna idd erkänner han väl vara omfattad af vår tid, men påstår den ej vara bragt till verkställighet, så länge vår Beväring icke ingår som hufvud-element i armdens organisation. Iuatilldess att Beväringens organisation blir alideles fullbordad, vinner kraft och helgd af lands-sed, kan den ej, i Förf. tanka ensam utgöra vårt försvar, utan gör en äldre mluiitärstam nödvändig. En sådan måste utgöras af en stående stam-trupp, hvilken ej kan erhållas utan genom frivilligt anvärfde. Med stamtrupp säger Förf. förstås den trupp, hvars åliggande det är att förrätta all den militärtjenst, hvaraf staten kan vara i behof, så väl under fred som krig, och som derjemte eger den äldre halt och disciplinära hållning, alt den inom sina leder kan intaga den yngre och mindre disciplinerade beväringen. Utan att derföre påyrka någon öfverdrift i vårt militärväsende; utan att tro på nödvändigheten af någon pedantisk militäromani, utan att vilja afleda soldaten från andra yrken, hvilka så väl kunna förenas med vapenkonst och disciplinär vana, fordras dock, om den stående armeen skall indragas och beväringen ensam inträda i dess ställe, att den sednare erhöll en organisalion, som vore svår om ej omöjlig att nu påbjuda. Om stamtruppen betraktas som ett bjelpmedel mot beväringens bristande militäriska halt, bör också grunden för armtens organisation åsyfta en nära förening och ett fast samband dem emellan. Om denna förening slutligen kan sammansmälta dem till ett, och den kan vinna kraft af vanan och folklynnet, och om den tid kan komma, då en mera medborgerlig militäresprit höjer oss öfver den ståndpunkt, på hvilken vi nu stå; då är först ögonblicket inne att pröfva, om den stående armeen kan indragas. Nu är tiden dertill visserligen ej imne. Som vär stående armd är sammansatt af såväl värfvade som indelta trupper, ingår Förf. i en ganska intressant undersökning om, hvilken af dessa som bäst passar till stam åt Beväringen. Det sätt, hvarpå Förf. härvid framgår, ådagalägger en fördomsfrihet, som man sällan finner i sådane skrifter, hvilka endast hafva partiella samhälls-angelaägenheter till syftemål; och han leder läsarens öfvertygelse derhän, att vår Indelta armcte är den bäst passande stamtrupp, man kunde använda, så länge lönad stamtrupp är behöflig. Värfvade korpserne borde således kunna försvinna. Då författaren kommer till detta mål, böra vi likväl nämna, att det skett under förvutsättning af vissa förändringar i vår Indeldta armdes organism, som åsyfta alt på samina gång lindra rotehållaren och gifva staten större anspråk på sokiaten, hvilken turvis skulle bestrida garnisons-tjenst 1 förening med sine yvapenöfningars., Hvad stridshärens storlek betväffar, konI mer Förf. till det resultat, att vär nuvararde indelta armdee och 5 klasser Beväring är det antal cam tacec till grand för alla da hacåk