sin mera tillåta Tories att herska öfver folket, tömma dess fickor, eller förfölja vännerne af en sansad frihet. Det förvånar oss icke, att se deras vilda och rasande försök att drifva Grefve Grey ur ministeren, eller att höra det skändliga språk de uppenbarligen föra mot Konungen. Då de se lemningarne af deras inflytande nalkas grafven, så göra de i förtviflan allt hvad de förmå, för att vidmakthålla den sista gnistan af hf. Men skall det väl nånsin lyckas Lord Eldon, att återföra oss til medeltidens mörker? Skall Bertigen af Cumberland, antingen midt i folkets åsyn eller i smyg, kunna bibehålla ett onaturligt inflytande i detta land? Månne Hertigen af FWellington ännu en gång skall kunna enrollera oss i den heliga alliansens tjenst? Skall väl Sir. Robert Peel vara i stånd att åter sätta slagbommar på hvarje väg, som leder till reform och förbättringar? Tankan är sällsam, och tillhör icke en tid som vår. Vi hafva aldrig tagit de nuvarande ministrarne i försvar för hvad de icke gjort; men vi tro att ultrareformatörerne, i sin otålighet och glömska af de svårigheter, mot hvilka styrelsen har att strida, förbisett hvad den verkligen uträttat, eller står i begrepp att sätta i verket. Greyska ministeren har fullbordat en reform i representatif-systemet, den man aldrig ansett möjligt att tillvägabringa utan eri våldsam revolution; den har framlagt förslag till afskaffande af missbruken inom den rådande kyrkan, undersökt bristerne i våra fattiglagar för att afhjelpa dem, föreslagit lindring i tiondesystemet, upphäfvande af monopolium i handeln på Ostindien, och slafveriets afskaffande i Westindien. Vi känna orsakerna till missnöjet med de nuvarande ministrarne, men vi upprepa åter hvad vi förut sagt: att det icke är möjligt att inom den korta tiderymden af 3:ne år göra några underverk i politik. Reformen kom 40 år för sent, och man måste taga i beräkning de utomordentliga och oförutsedda svårigheter, af hvilka grefve Grey varit omgifven. Det synes som tidningarnes öppna och kraftfulla språk, i förening med andra symptomer af allmänna tänkesättet, icke förfelat sin verkan på Torylorderne och biskoparna i Öfverhuset. De skola, åtminstone för närvarande, hafva öfvergifvit planen den de så högljudt omtalade, att förkasta billen om Irländska kyrkoreformen; och hvad som ger anledning tro dem hafva återkommit till sans, är deras förhållande då Lord Broughams bill om lokaldomstolarne förevar i Öfverhuset, Väl: uppträdde en af deras koryfger, Lord Lyndhurst, till strid för den gamla, goda ordningen; men de vågade icke drifva saken till det yttersta genom votering, utan smögo sig dessförinnan bort, den ene efter den andre. Huruvida likväl, med ett så beskaffadt öfverhus som det närvarande, de för folkets bästa nödvändiga reformer kunna komma till stadga, synes mer än tvifvelaktigt, och de som ännu anse tillvaron af ett öfverbus nödvändig, dölja icke att en pärskrea