Aftonbladet – 2 juli 1833, sida 1

UTRIKES. FRANKRIKE. Kamrarnes sessioner nalkas sitt slut. Sakerne afgöras med en brådska, som tydligen visar huru mycket Hrr Deputgrade längta att se lagstiftningsbördan lyftad från deras skullror. De Deputerades sammankomst d. 19 lärer varit den sista, och en stor del af dem hafva redan lemnat Paris, så att icke flere än omkring 40 då infunno sig i Kamaren. Det säges att Konungen ämnar i egen person hålla sluttalet. Marskalk Clauzel framställde i sessionen den 18, de frågor i afseende på Algier, öfver hvilka ban förut tillkännagifvit sig ämna begära upplysning af ministrarne. De omfattade följande 3:ne punkter: 1) Ämnar regeringen åtnöja sig med besittningen af särskilta punkter på Afrikanska kusten, eller har den för afsigt att sösa bringa ett vidsträcktare gebit i sitt våld? 2) Vill den kolonisera Algier? eller 3) tänker den alt utrymma detta land? Marskalken sökte utveckla, hvilka omätliga fördelar en kolonisation af Algier skulle åstadkommå, men visade de oöfvervinnerliga hinder, som lågo i vägen för iandets uppkomst, så länge man ännu sväfvade i ovisshet, huruvida regeringen ämnade bibehålla kolonien eller ej. Ingen som köpt jord vågade nedlägga några större kostnader på dess odling och bebyggande, så länge denna osäkerhet fortfor. Marskalk Soult svarade hufvudsakligen, att det ännu vore oafgjordt, huruvida regeringen ämnade behålla de trenne punkter, den besatt på Afrikanska kusten, neml. Algier, Oran och Bona, eller utrymma den ena eller andra, för att konsolidera besittningen. I afseende på sjelfva landets kolonisation anmärkte han, att det icke vore regeringens intresse att sjelf befatta sig dermed, men att den ville lemna allt möjligt skydd åt privatas företag i denna väg. Hvad slutligen den sista frågan beträffade, så förklarade marskalken, alt regeringen icke åtagit sig några förbindelser mot främmande makter i afseende på Algier, att det således stode henne fullkomligt fritt, att kunna handla så, som Frankrikes ära och intresse fordrade. Ännu tänkte den icke på att öfverge besittningen af Algier, hvilket äfven bevistes af de åtgärder regeringen vidtog, att tryzga densamma och skydda den mot hvarje anfall. Med dessa förklaringar var såken slut. Marskalk Clanzel begagnade tillfället att försäkra, det han fast beslutat att aldrig mottaga militärbefälet i Algier.