konungarne tillkommit genom folken och för folkens skull ),men prelaterre ansågo båda det monarkiska väldet dock vara det bästa. Drottning Christinas lättsinne röjdes bland annat deraf, att hon för W. och andra utländska ministrar yppade i förtroende sitt beslut att afsäga sig regeringen, innan någon Svensk inan anade det, icke en gång den gamle Riks-Kansleren, hennes glorvyrdigste Faders alter ego. För att dömma om W. bade seder och uppfostrar och var af god börd, hade Diottningen uppbudit W. till aans, och hans. sätt alt dervid skicka sig beredde honom ett förmånligt omdöme. Drottningen ville vid förbundet emellan Englard cch Svesige, att en hemlig artikel skulle uppsäitas, att om kronan Sverige icke fullgjorde sina förbindelser mot Drottningen, skulle Protektor Cromwell äga rätt att bryta förbundet, hvarvid hon förmälte sig icke äga förtroende till någon Svensk, utan på W:s evasiva svar yttrade hon sig vilja rådgöra i ämnet med Danska emigranten Ulfeld. Grefve Erik Oxenstjerna, Riks-Kansletrens andre son, yltrade en gång att han, som flere år varit Guvernör i Reval och öfver Ingermanland, lärt kän: a Ryssarne och deras tillstånd, men tyckte lör sin del icke om någondera. Ryssarve och deras Czar, sade han, voro sådant folk, att hvad hela den förnuftiga verlden gillar, det ogilla de; i hvilket omdöme W. syntes instämma. Vid uppfarten från Göteborg till Stockholm beneventerade honom djeknarne i Skara skola, och inlemnade en tiggarskrift på dålig latin. Skolgossairne voro 3 åa 400, somlige belt unga, audre fullvuxne mån med stora skägg , men voro dock underkastade samma disciplin som de unga. Skolmästaren talte äfven usel latin, hvaremot Borgmästarne så i Göteborg som i Westerås talte detta språk mycket väl, och äfven något Franska. Allmogens i Westergötland ålkdon uppgifvas varit små vagnar med fyra hjul, dragne af en häst el!er ock af 2:ne oxareller kor; de gingo långsamt och kördes merendels ast qvinnor. Ridhästarne voro små och trafvade tungt. Sadlarne voro af trä, utan nåron slags bekläcning, men voro dock mindre ohegqväma än man kuuvat förmoda. Hästarnes munstycken voro vanligen af gumsborngz ett smalt rep af hampa tjenade till betsel och vidjor brukades i stället för stigböglar. Den dåliga beskaffenheten af költet, som erbjöds under resan till förtäring, kom W. att taga för afgjordt att det var af sjelfdöda kor. Svenska folket beskrifves i allmänhet fattigt, men så ärligt, alt man aldrig behöfde frukta att förlora något. En gång gick en jernkoffert sönder, hvari respenningarne voro förvarade, så alt flere halfva kronor, hvilka i landet voro gångbara, föllo ut. Dock förlorades ej en enda, utan hvar och en återlemnade hvad han hittat. — Såsom bevis på den allmänna fattigdomen anföres, att prestens i Bodarne barn gingo i bara linnet och hans hustru icke stort bättre, T Ctuoael halm ca JA osram lannAnaopr taone