Aftonbladet – 19 juni 1833, sida 3

lagliga mynt, skola lagugen utga, annorlunda än efter antingen v vanligt varuvärde, eller ock ordentlig mynt-valvation: äfvensom huruvida samma allöning framgent får afbördas 1 penningar annorlunda än efter varuvärdet, eller, som troligen blir det samma, om man så behagar, varande och blifvande realisationer, så vida icke tvisterna skola oupphörligen fortfara och den ena parten ständigt blifva lidande. Genom 1779 års bref har regeringen förbehållit sig fria händer till frågans afgörande, så snart ena -kontrahenten ansåg sig befogad det begära. Tiden är dertill inne, och den betänklighet, som för 44 år tillbaka visligen återhöll bemedlingen emellan tvenne å ömse sidor nöjda par ter, måtte säkerligen vara betänkt att gifva rättvisa, då den på oemotståndliga skäl å endera sidan påkallas. Slutligen måste insändaren bekänna, att den af Minerva i 4:de momentet citerade Kongl. Skrifvelsen af den 11:te December 1799 är för honom okänd, annorlunda än efter förberörde Brantings handbok , 2:dra delen sidan 3530 der den ver keligen finnes upptagen med de i Minerva aftryckta ordalag, inberäknade tryckfelet 1617. Möjliga tillvarelsen afett dylikt Konungabref, bör derföre icke bestridas. Men säkert är, att det ålminstone för trenne Konsistorier är okändt, troligen för alla; hvilket väl icke mera strängt bevisar, än att det icke blifvit Konsistorierna meddeladt. Troligare synes dock, att denna skrifvelse är blott en resolution i enskild fråga och sålunda endast ett prejudikat, som icke får anses som lag. Men skulle äfven detta Kongl. bref i cirkulär blifvit meddeladt Konungens Befallningshafvande, så upphäfver det dock icke dagsverkets värde efter 1657 och 1691 års myntvärde. Ärendets föredragning synes fördenskull vara ännu mera enkel än Minerva den framställt; 1637 års stadga är ännu af ingen författning upphäfven eller ens modidifierad. Den innehåller: 1:0 att soldaten skall gifva sin kyrkoherde i ett för allt tolf öre silfvermynt eller trenne dagsverken årligen och att, 2:0 det står honom fritt att förnöja sin kyrkoherde med penningar, i stället att prestera dagsverken in natura. Med penningar: lyda orden, och då numera tolf öre i vårt mynt icke finnas, dunu mindre sädana som de år 1637 gångbara, så måste någon annan penningesumj ma, som derecmot svarar, substitueras. Denna måste antingen bestämmas efter varuvärdet, uppskattadt efter vanligt eller markegångspris, eller i fall sådant vore förhindra: dt, genom det ofvan omrörda 1799 års Kongl. bref, efter den deruti bokstafveligen antydda norm, nemligen den beräkningsgrund: som i 1687 års stadga innehålles , det vill säga, efter det då gällande penningevärdet af tolf öre silfvermynat. Denna beräkning är icke svår, då man vet, att 1716, Riksdalern nedsattes till 3 daler, 76 ytterligare till 9 daler och 1830 slutligen till 128 sk., hvaraf följer, att oftabervörde tolf öre för närvarande svara emot 24 skillingar Bankoseddar. Allt intill denna tvist nu bifvit väckt, har ock, så vidt kändt är, soldaten allmänrneligen erlagt pastoralier, antingen medelst dagsverken in natura eller efter markegång, hvarom ock flera i senare åren af Konel. Matt