a ov UWE a nä stund, blir svärt att bebo, Så som Jag föreställer mig att solen ser ut från det i hafsdjupet sjunkna Atlantis, så bekommer det mig att vara viltne till det underdåniga koketteriet om et lyckligt Sveriges; ty med lIgcka inenar jg icke en banbjällra; jag menuar mensklighetens andeliga förädling, och sådana statsborgeiliga vilkor, hvaraf densamma befrämjas. — I ett fattighus kan tänkaren känna en uppbyggese, ty der inverkar på själen ett högre litzs men om han ser fattighuset dekotreras som en festivitelssal, med dertill hörande aekoratio: er, då framstår för hans syn den gäckade menskligheten, lik dessa gevgångare, hvilka ej fått en OChristlig beg:afnNI03 iecensevlens klaunder al några författarens högmålsbrott emot swaken, vå ba siva grunder; detta uttryck t. ex. alt det ruttna försvsras af dem det goder, må afvika från en polerad styl — jag skulle vock kuvna försvara det mtd att citera Thorild, som ochså är en aukto:iilet, ett rigtigt e: kändt krönt uvufvud. Sjelfva ämnet är illa valt, det medgives, nb. om det endast är valt för svaga magar; dock här var ej fråga om att endast behaga, men om det vida vigtigare, att yppa en sanning, Författaren bar icke gålt ut blott för att samla blommer och håning till offer på faderneslandets altare; tan har ej tänkt, att af pir complaisance för skönhetssinrvets ölvalförfining och qvivlighlifvande, den mavlga sanningen borde kladas i kjortlar, cch mennisbofö vuftets anspråk depå skenbeligt eluderas. Ty cn savning är det, utt i vårt statsskick fivnes mycket som är förmnultnadt, det vill säga ruttet; och hvarföre skulle då ej en rad få skufvas om det, som i värt dagliga lif icke mer gör hemligbet af sin tillvaro: Tecknpar måbända ej Pemers efter naturen så väl som Raphacl, buru en mwarketenterska är antipoden till en Madonra? — Detia fö multnade cch förlamade bör kännas till sina följder; och att det namnsilves, är väl detta mera vidrigt, än alt det finns, mera likt eo förskämd andedrägt? Hvad andeI hd LEA AE ES drägten betraflar — hvarvid jag ej länge vill uppehålia mig — händer det stuvdöm, alt den, som rynkar på näsan deiåt, diager tillbaka sin egen — Lichtenberg talar någonstädes om förstånd att läsa i stort. Om recensenten förstått, eller velat förstå detta, så hade han icke, då tauken handlar om en vigtig sök, fästat sig vid dess tillfällisa ikladnad och sökt att droga uppmärksambeten ifrån den förra, ned på cen sedovare, Må )ecensenten bevisa mig, om han mäktar, att allt står väl till i fäderneslandet, och att en skrikare är en malade imavinair, Till dess detta undeiverk inträffar, båller jag mitt tal för sannitg, en sanning, den hvarje fortgående år mer och mer afslöjar, och härvid får jag tillägga, att sanningen klader siz siel, likasom stridsmannen gör det. — Hårlrisören följer ej med i fält, Och i en strid är äfven författaren invecklad, en strid, som vållat honom bett på bett af deu gamla slentriauenus gård vardarHan erkänner uppriktigt att han ej eftersträfvar andra dekorationer, att han anser com