SUMIIIce tl ItCiikttvad adl UC CUOUSKRIIULC pet ten att rädda så mycket han kan af statsmaktens patriotism. Det ythza och det egentliga förhålla sig här till bvarandra upp och ned vändt; och det lärer vara med sowliga menniskors intellektuella ösa på semma sätt, som med allas kroppsliga: vanan gör att det uppnedvända icke så synes. Statens pligt är att utveckla sann mensklighet, och till detta ändamål har staten ett hufvud. Men de:till skal! den börja med fröet — icke nöja sg med att säga till vild-apeln: blif en brödpalm! Det är detta, författaren menar, då han icke ropar hurrva öfver den Svenska medborserlighetens auspicier. Lifvet måste hafva en hänsyftning på något annat än sig sjelft, således på ett bögre lif. Är det jordiska sitt eget ändamål, så är det ock s:n egen undergårg. Om nu denna grund-ide saknas i författarens bok, om han tar ve:lden som ett infall — hvilket sätt att taga henne synes mig lika så svårt som orimligt — huru har då Recensenten kunnat tlinna boken så intressavt? — Jag fordrav honom för andra gången på det!a svar — ty om det förgängliga ej uppfattas i någon förbi delse, till det oförgängliga, kan det väl lika litet väcka intresse, vinna elt deltagande, som glasskifvan utan folium kan afspegla en bild, eller som hfvet kan underhållas i det lufttomma rummet. — Recenseoten förcbrir mig, att jag ej tror på något. Jag tror på det som uu mera än något, och derlöre alltför lIuet på vissa menniskor, till och med på vissa mennisko-klasser. Jag tror att den fria Guds luft, som mensklighbeten vill andas, är dev hon behöfver, om ock en slaf här och der tycke att hans beheirskares qväfgas är det rätta lifs-elementet. Antingen missförstår jag mir recensent, eller ock förstår jag icke min egen bok. Om det är recensentens mening att hela det tunga peccavi (hvilket ändock för värt fädernesland är bland de lättaste) som inregistreras i den stora Domareboken, är det ratta ideala lifvet i Gud och till Gud; att alla dessa tusendetals stympare, som på den kungliga nådens trästyltor tycka sig nå upp i himlen, äro Guds sanna beläten, då är ju den fallna menskligheten med sitt fikonalöf ett ideal, och idealet ett skenlif. Till den not af Pessimist, som recensenten påsmetat mig, återkommer jag ännu ev gång, ty man reser sig icke på en gång efier sådana slag. När visar jag mig då såsom Pes simist? Icke når jag vänder mig bort fiån från det stora lazarettet på jorden till min Fader och min läkare, icke när jag kastar min blick på skapelsens herrlighet, på Guds ord i menskligheten och i naturen; men väl då min författare-bana genomskär det kälkborgerliga lifvet i alla dess punkter från öfverst till nederst. Jag gläder mig öfverallt, der jag igenkänner i mensklighetens aulete de himmelska dragen; då är jag en optimist, ty känslan af denna mensklighets, ofta afbrutna, men. alltid möjliga återgång till sin bestämmelse, står som en fast punkt i mitt tankeoch lefnadssystem, Så mycket bör man få säga till sitt försvar; och, i sanving, utan denna tro, för allmän och enskildt räknino.