Aftonbladet – 11 juni 1833, sida 3

KALEIDOSKOP Det vore stor skada, tänkte förmedligen Författaren till den näsvise Getingen, om icke publiken ändå skulle få någon smakbit af hans: inspiration, något testamente med trycksvärta: innan han sjelf vandrar in på sin nya studerkammare; och se! inom några dagar hade han en: ny produkt på 24 sidor färdig, under titek: Getinge-smällan, eller liktal öfver Den näsvise Getingen; tryckt hos Hr Ludvig Öberg. Man må icke tro, att Getingesmällan endast är en ny upplaga eller en fortsättning af getingen. Långt dervifrån! Författaren synes tvärtom ha börjat komma till besinning dervaf, att man i längden icke vinner mycket på detta slags skrifter. Han har derföre uti denna: skrift, sammanskrifvit icke precist ett försvar, men ett slags afbön för den förra. Man får nemligen i Getingesmällan först veta, att Författaren till Getingen är densamme, från hvilken Polonia, Konspirationerne, Julklappar tll alla, Skämtsamma -majsånger , scener ur studentlifvet m. m. härflutit. Derefter kommer det egentliga försvaret. : Inlednin gen består af en icke illa vald liknelse. Det gifves, heter det, tillfällen, då en mördare, ehuru fördömd af lagen, likväl inför mensklighetens domstol, borde frikännas; — om: ständigheter kunna kanske inträffa, som i någon mån böra ursäkta paskillanten. Bland: dessa omständigheter torde vi blott behöfva citera N:o 1 som är? Om han skrifvit i en exalterid stund, då en häftig sinnesskakning eller en af spiriluosa lamad eftertanka styrt hans. penna; På nästa sida heter det vidare att det är troligt art Getingen alstrats uti sinnesoch vinruset. I sanning intet dåligt rus, som räckt genom tre tryckta ark. Det värrsta af allt var dock, att Författaren ej lär haft den påräknade inkomsten af sitt arbete. Detta får man veta på nästa sida, der han klagar öfver, att hufvudredaktören ej haft ringaste gagn af skriftens inlösen ; som tillfallit någon förläggare. Denne får derföre också, uppbära hela tyngden af Författarens harm, som kallar sig sjelf för den bedragne bedragaren. :Den smutsigaste vinningslystnad, lågaste guldtörst, det nedrigaste penningebegär, den största karak— tärslöshet och sjelfviskhet har varit driffjäderm ull hans förläggare och prejeriskan. Derför rve-tillönskar den bedragne bedragaren honom också, att han må skörda sina synders lön, och att en slik förläggare aldrig må vinna medborgerligt förtroende; — en visserligen öfverflödig. önskan; — och vidare. Må föraktet förfölja honom, som: sjelf satt kainsmärket på sitt rykte! Må hämden der välförtjenta ejute