så vigtig omständighet och än värre för att göra den brottslige saklös och den oskyldigt lidande saker. Protokollet är en minnesbok, icke inrättad för det att en Domare deruti skall, efter godtycke eller partiskhet få utstryka och förändra hvad han behagar af hvad som vid Domstolen förelupit och som i minnesboken, af behörig person redan antecknadt blifvit, och sålunda undandraga en parts minne cen eller annan omständighet, hvarpå hans och hans familjs, icke blott välfärd utan äfven hans lif, beder och ära kan bero. — På samma sätt skulle t. ex, en domare, för att tjena ena parten, kunna utstryka i Protokollet, äfycn före justeringen, en betydlig summa penningar, som der blifvit antecknad böra parten tillkomma, tillika med en mängd andre uppräknade penningesummor. Syvyecket undfaller, efter domarens beräkning, partens uppmärksamhet vid den så kallade justeringen. Han frändömes den utstrukna summan, gör larm, visar att hon stått i protokollet, fastän hon af Rältens högste Ledamot blifvit utstruken, erbjuder sig att med alla som funnos i rummet, utom ordföranden, visa att summan blifvit af vederparten inför Domstolen erkänd, Öfverdomaren vägrar honom detta, vägrar att ens infordra protokollet för att besigtiga förfalskningen, säger att det justerade protokollet tillkommer vilsord, fråndömer parten sina penningar och anser honom således ej hafva för sitt minne bordt äga något stöd af Rättens minnmesbok, utan bordt kunna alla summorna utantill, — och på sådant sätt blir hans missräkning betalning för honom. Aldeles så har nu Kongl. Svea Hof-Rätt burit sig åt, men den har gått ännu längre, ty den har äfven remmitterat handlingarne till aktion, icke emot Herr Löcehou, utan emot mig, för det jag erbjudit mig men ej fatt bevisa, att Wahlbeck lofvat reparera fartyget och att Herr Lichou således förfalskat protokoilet, hvilket jag kan bevisa, dels med alla de Rättens tjenstemän som sutto vid Rättens bord utom Herr Lagmannen, dels med alla andra som funnos i rummet och hvilka voro många. Herr Liächou höpde detta lika väl som någon annan af oss alla, det såg jag på hans mine för tillfället, och båda blefvo vi uppmärksamrme, men af olika orsaker, derpå, om Notarien skulle anteckna svaret i sitt concept-protokoll. Herr Lågmannens förnekande af att ej hafva hört VVahlbecks erkännande, kan jag sålunda ej finna annat än ctt det pvärdigaste hånande af sanning och ed; och har HofRätten ansett mitt förmenta brott vara af så svår beskaffenhet, att sista momentet af 7 14 Capitlet R. B. följd hvaraf Advokat-Fiskalen ej skulle å mig kum-. na göra mindre påstående än ärans förlust och 200 D. ilfvermynts böter och Hof-Rätten ej heller kunna löma mig till något mindre, om jag skulle hafya ålit ett så afvita beslut vinna laga kraft och om ej yckligtvis mina klagomål hos Justitie-QCancellersImbetet, hvarest jag egenteligen anklagat Herr Liächou å för denna som för andra förfalskningar och Emoctsfel i denna sak, utan fruktan för bristande bevisning, hvilken jag icke kunde föreställa mig skulle blifra mig af Rikets första Hof-Rätt förnekad, blifvit ill Advokat-Fiskals-Embetet ändteligen remitterade. Det är svårt, att, med den känsla af heder jag tror mig ga, qväfva den billiga harm och förtrytelse jag käner öfver detta behandlingssätt och deröfver, att en å upphöjd Domstol, så litet frågat efter sin egen heler, när den först och främt förvandlar Rättens ineliggande Protokoll eller Domboken, hvilken jag tydigen sagt vara förfalskad, till Notaricns anteckning, Votariens concept-protokoll eller kladd, — och härti lotsar tro på Kämners-Rättens falska uppgift om oncept-protokellet, en Rätt, hvilken jag visat 10 gåner ljugit, dels i sitt utslag, dels i sin förklaring; och edermera, när Hof-Rätten ej infordrar, på min begäan det originala protokollet, förmodligen för att lippa att se kamratens fala gerningar, — och slutgen vägrar mig att få med vittnen styrka min anifvelse; allt detta såsom det synes, för att skydda :ne grofva brottslingar Wahlbeck och Liichou; men ererhot synes Hof-Rätten hafva beredt sig denna dåga väg för att slutligen spela äran af mig, som af vin lärare i lagfarenbeten Professoren Calonius redan 5r 30 år sedan lärde mig att gifva hvar sak sitt rätta amn, utan fruktan och utan smicker, och som, med ka afsky, men visserligen med mer egen olycklig errenhet än hah, stygges för mängden af våra Juristers rr. TT — ffs mc -