Aftonbladet – 8 maj 1833, sida 3

TEATERN. På Kongl. Teatern gafs i går en ny komedi I en akt: Misan, eller så går det till i expeditien (expeditionen) öfversättning från Franska originalet af Scribe, Ymbert och Varner. Detta bolagsarbete af tre personer, som egentligen cj tyckes ha bort vara mer, än en mans höfva, är af följande innehåll: Wictor, en ung tjensteman, förälskad i departementscheiens dotter, roar sig med att skrifya vers. ibland avnat har han gjort en visa, hvari ministern är illa åtgången. Denna kommer bland en hop handlingar, som han lemnariutill den gamla Aktuarien Bellemain att renskrifva, bvad denne också gör , behandlande den ditterära produkten som en vanlig akt. Han råkar och att bli sedd af Byråchefen, hvilken förtrylsam öfver att en embetsman vågar ha hvad han kallar snille, ger houom sitt afsked. Sjehva visan misshagar honom likväl icke, isynnerhet när han får höra, att det är fräga om ministerns resignation ; han visar henne då för departementschefen, som likaledes finner henne förträflligs båda herrarne söka hvar för sig, att tillägna sig auktorskapet, och den gamla Aktuarien äterkallas, får tll och med löfte om den gratilikalion, hvarpå han väntat i fem år, och som är vilkoret för hans gillermål med Mamsell Charlotte, hans trettiosexåriga fästmö. Men scenen förändras, ministern blir qvar på sin post, och ingen vill nu vidkännas de olycksfulle kupletterne, helst då ett bref från ministera till departementschefen talar derom i, som det tyckes, hotande ordalag, Victor, som förnt stillatigande låtit sin förman passera för auktor, är un ädelmoedig nog alt åtaga sig författareskapet, till stor lättnad för de behlämda depatlementsoch byrå-cheferne; men man läser vidare, man finner, att Hans Exellens icke är ond öfver visans lirdomar, att han tvärtom all dem tjena sig till efterrättelse och önskar löra känna författaren. Nu är allt godt och väl isen, Victor får de bästa utsigter för sin kärlek, Aktuarien för sir gralitikalion och pjesen för ett lyckligt slut. Denna lälla kramvara, som i Frankrike kan vara rätt artig, der den förmodligen afspesglar hur det går till i ett och annat embetsverk , bar likväl blott föga Ullämplighet i Sverige, der visserligen menniskonaturen är densianma som annorstädes, men der likväl, som öfverallt, olika förhållanden giiva deråt en olika pregel. Den gjorde sålunda blott en obetydlig effekt. Sådant får dock icke tillskrifvas de spelande; ty dessa voro Hrr Hjortsberg, Almlöf, Torslow och EF. Kinmansson. Denna represeatation, hvarvid dessutom uppfördes Intrigen i fönst en och de håda vackra ouverturerne till Elverhösen och Vilhelm Le, sats till förmon för den förtjente Violonceilisten Hr Megelin, och det är ett nöje alt kunna nämna det han hade sit riva fuilt nus. H. M. Drottainoen och ELK mm oko o