kallelsen spelar om sitt eget och kamvraters hufvuden, och der någon medelväg icke gifves emellan framgång eller undergång, är det icke alltid tid att iakttaga den cirklade konveransens föreskrifter, som gälla för hfvets hvardagsförhållanden, eller att bemöta invändningar och hinder efter formerna af den etikett, som blifvit antagen för konversationen i salongerna; och om H. Exc. Grefve Adlersparre äfven otvunget medgifver, att det blodiga yttrandet blifvit fäldt under en uppsvallande häftighet, eller hvad Frih. Anckarsvärd kallar ögonblickets mindre goda lynne, så tvifla vi likväl, att mängden skall tillägga samma yttrande de mindre gynsamma epitheter som bokens författare sifvit deråt. — Vi finna att Friherre Anckarsvärds skrift fört oss till en apologi för Hans Exellens Hr Grefve Adlersparre, som vid början af denna artinel icke legat i vår föresats. För den, som icke sjelf varit vittne till sådana händelser som de af är 1509, är det svårt, om icke omöjligt, att gevom slutsatser och analogier skilja emellan tvänne tvistande, hvilkenderas uppgifter äre den historiska sanningen närmast, och olämpligt att söka med en dom öfver samtida personers handlingssätt gå historien i förväg, Men det har synts oss löna mödan att äfven vid detta tilltaälle fästa uppmärksamheten på, huru lätt personer, som spelat någon större politisk roll, kunna blifva misskända 1 anseende till sina yttranden. Friherre Anckavsvärds eget exempel är det mest talande beyiset der på då Friherrn nu funnit sig nödsakad att uppträda till vederläggning af de många och ganska bittra anfall, som vissa skriftställare ud efter annan, i vår tanka, ofta ytterst orättvist tillåtit sig, icke b lott emot Friherrns synliga verksamhet som representant, utan äfven emot de motiver man lösligen tillagt honom, utan någon anledning dervtill från hans offentliga lif Sådant är utan tvifve! äfven det öde, som trällat H. Ex:s Adlersparre. Vi ha flera gånger förut förklarat vår tanka, att, enligt allt hvad hittils visat sig, H. Exellens icke gjorde för Sverige ar 1309 på långt när hvad han i egel nskap af den förnämste mannen i en revolution hade kunnat söra, till förbättring af Sveriges statsskick och Styrelseform, och hvad man äfven måbändwe hade baft skäl att vänta sis af en man med hans ovanliga rykte som litter: atör, statsman och fosterlandsvän. Men äfven med denna fordram ouppfylid, skall han ändock otvifvelaktigt för blifva förtjent af nationens tacksamhet och er-känsla derföre, att han i det ögonblicket var den ende, omkring hviken det allmänna fm troendet kunde sanila sig till utförande af de vådliga företag, utan hvilket revolutionen aldriz hade iuträifat, och derföre att han — icke lättsinnigt eller utan öfverläggning, utan efter moget betänkande — åtog sig ett uppdrag, hvaraf den säkra påföljden, i händelse det misslyckats, hade varit att han främst af alla fått räcka sitt hufvud under bilan. Promemorian. hvarom vi förut nämnt, utgör väl alltid en betänk lig omständighet; men efter de upplysningar Or Landsh. Flach lemnat i sin artikel, synes åtminstone Friherre Anckarsvärd i detta afseende kunna gvit a emot det af honom sjelf uppläcta uttrarndot