ån IILICI PN a Lillsaal — TOTIIUUINISECN Cl All CSA UU kurir — att föra tillbaka detta beslut, och lervid tillagt: Helsa dem och säg, att hvarje tok) ploddroppa, som kommer att utgjutas, blifver unnande öfver Hans Järtas hufvud? — Det var redan skymning? — säger Friherrn — då dessa kraftord uttalades; och det är ganska säkert, att Hr Adlersparre i annat fall på mitt ansigte skulle märkt det ytterst obehagliga inryd ck af elt yttrande, som innebar någonting så obetänkt, så litet hörande till saken, så opolitiskt, då, i fall sådant yttrats äfven åt anGra, det endast skulle hafva åstadkommit ofördelaktiga omdömen om revolutionsbefälhafvarens personlighet, afsister, fördragsamhet och hämdebegär, och i min tanka ända till löjlighet opolitiskt derigenom, att jag ännu älskar att tro detta stormodiga yttrande för ingen del hemtadt från Adlersparres hjerta eller hans sinnelag, utan ecudast ifrån ögonblickets mindre goda lynne, under en alltför förklarlig tanke på de ännu då outvecklade äfventyr. som revolationsförelaget kunde vara underkastadt. — — — Den förklaring Friherrn i slutet af denna ;eriod gifver åt anledningen till Adlersparres itrande, utgör 1 vår tanka just en vederläggung af Friherrns omdöme öfvet samma ylrande. Man sätlte sig i en persons ställe, hvilen i följd af uppmaningar, utgångna från hufudstaden, att med de troppar öfver hvilka jan för befälet, aftåga från en aflägsen provins ör att understödja planen till en statshvälfing; man föreställe sig att denne man, redan i petsen för de sammansvurne, höjt uppresninens fana och befinner sig i full marsch emot mufvudstaden, men under vägen träffas af det nisströstande budet, att allt är förbi och att ågon annan utväg icke gifves än alt vända um, emedan på någon revolution icke mera är tt tänka, samt att denna förändring härleder ig förnämligast ifrån de personers obeslutsamret, som sändt underrättelsen. I denna ställning befann sig Öfverste Löjtvant Adlersparre. Att han, vid nyheten om en. a fallkomhig förändring i sinnena hos dem, som Stockholm höllo sjelfva planens hufvudtråäd — i ett ögonblick, då tankan på de föreståenic vådorna måste mångdubblas, ändock icke en ninut vacklade i föresatsen att gå on öde till nötes, sedan tärningen en gång var kast tad, utÖr kanhända det vackraste draget i hela hans valitiska personlighet, emedan det vittnar om un fasthet och mannamod, som icke låg i ord an I handling, och som mången annan isamna belägenhet kanske icke skulle hafva ådagaast Att hans yttrande om Jans Järta var Lystert och, om man så vill, hade en ton af rymhet, måste man väl då förlåta den känsla f bedragna förhoppningar, eller den föreställing om svikna löften, som ganska naturligt unde, och, vi tillägga, måste väckas i det bea ) En jemförelse, mellan den lugna och bestämda karakter som uttalar sig i svaret vid Åtorp, och den oro i höggvarteret, som Frih. Anckarsvärd beskrifver, synes, om det sednare är grundadt, i allt fall tUllkännagifva, att starka reaktionsplaner korrt efter revolutionen varit å färde. H. Exis. Adlersparre kan