Aftonbladet – 2 maj 1833, sida 2

VV Re VA an YTTERLIGARE OM ALLUSIONER OCH TRYCKERIHLETENS MISSBRUK. Granskaren har för någon tid sedan Aåterkommit på denbekanta Iranska Konspirationshistorien, med vederbörlig förklaring af sin fasa öfver det ohyggliga deruti och andägtiga suckar öfver den med så många lyten bekajade tdninss-litteraturen , hvarvid han ej underlåter allt bäfva för dessa alskyvärda tidningsartiklar, som åsyfta lossandet at de heligaste band, inom elt lugnt, lagbundet, och i så många afseenden politiskt — lyckligt samhälle.? Man skulle ha trott, att händelserna i Iran nu borde få vara öfverlemnade åt glömskan, och att Tidningar af Granskareos politiska tro i synnerhet icke mer borde vidröra den; men då det hörer till deras takt, i full de hafva någon sådan, att framleta det förgätna, likasom att söka upprätthålla det förmultnade, så föranledas äfven vi att ytterligare säga ett par ord i detta ämne. Vi gilla visst icke allusioner i allmänhet, i synnerhet om de äro af den natnor, att hvad som deri säges med förtäckta ord, eljest icke af författaren skulle våga sägas. Det är utan tvifvel bättre, när man kan på ett öppet och ärhgt språk yttra sig fritt och oförstäldt, och kanske äfven att tiga, om man det ej vill eter kan. Om säledes berättelsen från Iran var en allusion, äro vi långt ifrån att gilla dess syftning elier dess form. Men vi gilla icke heller det offentliga förfarandet med Dagligt Allehanda, hvartull man ansett artikeln om Iran vara förnämsta anledningen. Var artikeln en alluston, hvars mening man ansår brottslig, så hade man borit tilltala den, och det hade då berött på Juryn, alt ransaka sitt samvete och afgöra med siv self, om den tilltrodde sig kunna wtränga I författarens själ och bestämma, att han verkligen velat säga nåzot annat. än hvad bans ord ivechöra — en i sanning svår och ömlälig ställning för en Jury, — hvilket skulle kunna leda tll ytterst vädlisa prejudikater. Var det deremot icke eu sådan, så gafs intet skäl, ut vredvas öfver en oskyldig artikel, ty Persien mäste väl icke höra till de främmande makter, Tryckfriketslagen omtalar, i 3iije FI gide mom; cch med hvilka den treor att et förgripligt omdöme skall kanna leda tillimnissämja. Att sälnuuda indrvaga tidningen, var att göra precist detsamma som artikelns författare påstods hafva gjort, alt antasta hvat man icke RR h hP MV XV HH vr VV rr Ä mm HM Mjjjmsr rr Ke An -— , pen väg oåtkomligt. Detta vågade elller vilie erkänna, att man förstod, LI n . -.a och att på Ch sidoväs åtkomma hvad man Sad Yr ran OCh O I förforande, tillika med de oskickliga bjelptruvi a N rn . 1 : : -. perna, de så kallade fNlinisterietta tidningarna, fullkomnade det oformliga och opolitiska i denna procedur; ty genom dessa förenade hemödanden erhöll saken en uppmärksamhet som den eljest icke skulle ha vunnit, och gissninsarne fingo ett föremål, en slags bekräftelse, som de eljest kanske skulle ha saknat. Detta var emellertid icke första Sången som ReveUm