Hr Montgomeries artikel lyder sålunda: Det var icke oväntadt, minre oförklarligt, att Eriberre eller numera Hr Gvefve Cs H. Anckarsvärd, känslig för de hårda tillmälen, ilskefulla anfall, persvnlige smädelser, hvarmed han af vissa ensidiga publicister, oädla Zenohianska brefskrifvare och anouyma belackare, på seduare tider blifvit öfverhopad, skulle hysa misshag mot den, som han ansåg ha gifvit anledning dertill. Hr Grefvens oppna förklaring i tidningen Dagligt Allchanda, att han meddelat mig de upplysningar jag begagnat 1 reccusionen af de Historiska Haudtingarnes 7:de del, gaf mig redan en och anuan oförtjent tillvitelse, som jag likväl lemnade obesvarad och ovederlagd, emedan devi ingentiag förekom, som egentligen kunde såra.— Dessutom var det lätt beräkneligt, huru obehaget af en så beskaffad — ehuru visst icke då nödvändig — bekännelse, som lade ytterligare vapen i smädarenas händer, afven kunde åtminstone förmörka, om ej missleda Hr Grefveus omdöme i afscende på mitt förhållande, såsom den förmeuta orsaken till de förebråelser han fått uppbära. Men hvad som deremot varit — och alltid skall blifva — för mig lika ovåäntadt, som oförklarligt, ar Hr Grefve C. H. Auckarsvärds oppgifter, yrkanden och tillmälen, i detta hänseende, i hans Nys utkomna såkallade politiska trosbekiännelse. Om jag deri icke, genom enutstuderad väfnad af mer och mindre antagliga förutsättningar och anleduivfar, t.v. Mm. fragmesater af mina egna ord i ett bref till Hr Grefven, vore frunställt såsom den der, hvil ken hegått en indiskvetion, bvilken icke iakttogit en mig specielt ålagA eller rekommenderad sgrannta. genet, och byilken brustit 3 alt upprylla ett skriftligt föfte, ehuru just urdhållighet alltid varit och fortsatt skall blifva den enda iörtjevstjag vägar till egna mis; om, vill jag säga, Hv Grefvens påståenden varit aldrig så litet mindre sårande, eller mera behöriga, alt ej ens säva hvad de verkligen äro; så skulle jag stillatigande birit obehaget af dem, i den öfvertygelse att — då Hr Grefyvn cj kuvanat åler:hålla uttrycket af desawma, — det varit för honon: elt behof eller en tröst, alt så utgjula sig, och som jag ej bordt förena honom. hen vu är förhållandet sålant att min pligt uppmanar att röttfärdiga mig, så mycket beldre som jag, på osvikliga grunder, kan det. Jag skall i deuna min så hopträngda vederläggning som möjligt, följa Hr Grefve Anckarsvärds taukeävg. Redan i sitt förord lemnar Hr Grefyven den opåräknade uppeiften, att det blott varit nägra högst obetydliga meddelanden, hvarmed han försett mig. angaende nägon del af Grefve Adlersparres politiska bana Tvertom: huru högst betydliga, upplysande och karakteriserande dessa meddelanden varit, lärer all mönvheten erfarit af recensionen öfver g:de delen af de Historiska handlingarne, och står för hvar och en, att inhemta af mina 17 frågor och Hr Grefve Auvckarsvärds derpå benäget lemnade lika omständliga, som intressanta svar. I sjelfva texten al He Grefvens politiska Trosbekännelse, sid. 2, anser Hr Grefven sig icke böra fördölja att det varit helt och hållet emot hans vilja och utan någon hans afsigt , desse hans upplysninear om H. fx:s Hr Grefve Adlersparre framträdt iw för Almänheten under den gestalt, uti hvilken det behagat mig att utsläppa dem ifrån den vård af grannlagenlict, hvartill de specielt voro rekommenderade. Pvertom: hbvarken Hr Grefvens ärade bref till mig af den 3 Aug. 1832 eller de mig, på mina frågor; meddelade svaren , nämna ett enda ord om den gestalt , hvari jag borde ikläda dessa Hr Grefvens 1ntressauta uppgifter , ej eller förekommer i någondera hyarken en allmän eller speciel rekommendation om den grannlagerhet hvarmed de skulle vårdas. Hr Grefvens svar slutas blott sålunda: ? Om härutur kan hämtas något som kan tjena I. för dess polemik, så må sådant geraa begagnast), äfven med så tydligsa allusioner ä uppsifternas författare, att Nana dera ej kan misstaga sig, men mitt namn fur icke nämnas, Jag anhaälter derom. Likaledes förnyas