Aftonbladet – 19 april 1833, sida 1

aAtrikes: RÄTTA MEDELVÄGEN OCH DOKTRINÄRERNE. Huru revolutioner ledas från deras mål är ingen ny anblick i verldshistorien, om också vi hafva för våra ögon ett af de mest frappanta och oväntade exempel deraf. Hvem hade väl föreställt sig möjligheten, att den böga anda, som i Julidagarna lyfte Fransyska folket till spetsen af ära, och syntes kalla det till allt hvad friheten har stort och den lagbundna ordningen tryggande för dess bestånd, skulle så snart hämmas i sin utveckling; att revolutionens jetteverk skulle tagas i arf af pygmeer? Och dock — knapt hade den trefärgade fanan vecklat ut sig för himlavinden, och majestätiskt förkunnat Europa ingången af den nya tid, hvartill vår bildning tenderar, förrän man såg en förskräcktskara störd i sina betraktelser öfver regenternes gudoiwliga vitt och folkens bestämmelse att vara deras egendom , rusa opp för att, om möjligt, fälla till marken det bandr, hvars åsyn spridde fasa i absolutismens leder. Och de lyckades till en del, frihetens färger lysa icke mera från spetsen af berget; ner i den trånga däld , der rätta medelvägen slingrar sig i tusen bugter undan solens blickar, hänger, urblekt och orörd af vinden, den fana med for. . äär LÖ dom friska färger, som bragte millioner hjertan att klappa af glada förhoppningar. Frankrikes öde kan dock omöjligen hvila i händerna på dem, som förfalskat dess revolution , som kastat sin Juste milieu, sin doktrin in bland de storartade elementer, i hvilkas fortskridande rörelse de ovilkorligen förr eller senare måste finna sin graf. Men tiden är gåtlik, ironisk — den låter medelmåltans svaghet försöka sig på snillets värf, och mängden tror nu som alltid, att det är denna, som har nyckeln till framtidens port. En snillrik publicist i Frankrike har nyligen i bref till en vän tecknat hufvuddragen af de båda partier, som i Deputerade-kamaren skapa detta besynnenwiga virrvarr, ur hvars nyckfulla rörelser ministeren ömsom går segrande, ömsom slagen. Det kan vara nyttigt att återkalla, i hvad riktning rätta medelvägen och doktrinärerne gå, hvar för sig, ochi hvad punkter de sammanträffa. Vi tro således, att följande utdrag af nämnde skvifvelse ej skall läsas utan nöje. Då det för några månader sedan lyckades doktrinärerne att komma till makt och embeten, emedan Dupin vägrade att ingå i en ministöre, af hvilken Soult, dArgout, Barthe och Rigny voro medlemmar, sade jag Er att deras bana skulle bli kort, att deras ändalykt var säker, att de väl kunde hålla sig uppe några veckor eller månader, men att de hade allmänna tänkesättet emot sig, och att maa icke borde anse ett ögonblicks framgång för en varaktig seger. De hafva tili och med bibehållit sig vid stvret länorve än jar förmoödane — och der