Aftonbladet – 18 april 1833, sida 3

Kaleivoskop. DEN VILDE JÄGAREN! till AL — d. O Rodrik! Jag älskar hvar fara, Hvart åskmoln, som blodigt sig böjer På fästet i stjernlösa qvälln. Bland dödar mig lyster att vara Och blixtrarnes sken mig förnöjer — Jag bor ibland drifvor på fjälln. Det skönaste lifvet är strida; Alt jaga kring rymederna vida Ar endast min lust och min fröjd. Blott fritt jag på bergen får andas Och faror bland lekarne blandas — Se, då är jag munter och nöjd! Min glädje är Lejonen jaga; Med vekliga nöjen den svaga Må gerna förnöta sin dag. När midnattens glindrande stjerna Sig höjt, drömme han om sin tärna — Jag drömmer om blodiga slag. Så ljuft är när vargarne tjuta Och flammande Norrskenen gjuta Sitt sken uppå blänkande sjön; Uch tallen och björken stå klädda i isdrägt och björnarne bädda Sig ned i den nyfällda snön. Jag hör huru stormarne ryta Förtyfflådt, och fresta alt bryta Grön tallen med frost i sitt hår; (Fast lutad mot aferunder djupa, Den starke dock, utan att stupa, Ren stått der i hundrade år). — Ibland blott en Nordanvind vakar, Sin snöiga hjessa han skakar Och liljor bland fjellarne strör — Då slår jag en ton på min harpa; Den strätfva ackorden, den skarpa Fär svar Btaf Eko och dör. Jag lyssnar på Snösparfvens qvitter, På vakan vid fjellsjöen sitter Och sjunger på Klippan allen. Dit allting omkring mig jag glömmer, Och blott om min älskade drömmer -, Fastän hon är död längesen. Den slokiga tärpilen skuggar Dess grafvård, hvar morgon det duggar Från grenarne daggperlor ner. Jag har en förgät mig ej, bruten Af henne, i guld är den stuten; Likt henne den blommar ej mer! å Hur flög icke locken för vinden ? Hur glödde ej rvsen på kinden Ocit växte, fast midt uti snön. Den huldaste var hon bland tärnor, Ur ögonen, klara, som stjernor, Framglänste en låga så skön. mm VV Fick jag till ditt bjerta mig sluta Och än efter döden der njuta Din kärlek, O, älskade mö! Och uti Ditt öra min lycka