annat, vi minnas ej hvilket ärende, och en röfvare, hvilken dock snart ledsnar att stå qvar bredvid flickan , utan följer kåamraterna. Nu skyndar Hedvig att läsa igen jerndörren, och att antända ett lusthus, hvars brand skulle bli signa: för landtfolket alt komma slottet till hjelp. Rudolf återvänder och ser röfrarne instängda. Han sliter snart nyckeln från Hedvig; men under det han vill läsa upp dörren, fattar Hedvig ett gevär, som ligger till hands enkom för detta ändamål, och skjuter ihjäl honom. Grefvarne och landtfolket inkomma, och Julius får i sina armar mottaga den afdånade Hedvig. Stycket är , som man ser, en så kallad kassapjes. Också hänfördes en del åskådare al besvärjningsscenerna , och gladde sig isynnerhet åt smällen, ty krut är ett medel att röra och skalla , som sällan förfelar sin verkan. Vi åter, som ha ett stenhjerta , sådant det ägnar en rec ensent , sutto under hela tiden med ögonen torra och händerna sysslolösa. Hedvigs ädelmod syntes oss ulan annan avledning, än att uttänja ett par akter, och Rudolfs kraftyttvingar gjorde på oss fösa verkan , då personen var oss för litet bekant , att vi skulle kunnat intressera oss särdeles för honom och hans karakter genast på ögonblicket för mycket framställdes i dagen. Han är en underordnad person ;och har gjorts till hufvadperson. Likaledes har handlinge ns ulveckling tillkommit ej af händelsernas naturliga sammanvhang , utan endast deraf at författaren velat ha den sådan. Grefvarnes esa förefaller högst öfverflödig, den sista röfvarens nedstigande 1 hvaltvet är en cskicklighet, som max ej skulle vänta hos en man af profession , och att Rudolf låter ett gevär i det vådliga ögonblicket finnas så tillhands, att riktas cmot honom, har blott kunnat ske till följe at författarens maktspråk. Dialogen är på orvimmad vers, hvari några rim stundom äro inflätade; bilder, fraser och sentenser öfverflöda i allas mun, i tid oeh i otid, så att Grefvinnan slutligen ganska rigtigt frågar: hvartiil detta bildspråk? 2 Rudolf talar i synnerhet så mycket om afgrunden, och påstår sig så ofta vara en djefvul, att man omsider verkligen tycker, det han luktar svafvel. — Pjesen är, som man ser, intet konstverk af nåson högre ordning, men skall säkert göra effekt på den del af publiken, hvars nerver äro kärsliga för detta slags elfekter. Med svclet hade man i allmänhet skäl att vara nöjd. Fra Porshiv, såsom Hedvig, var i synnerhet to på sin plats i de starkare ställe na: Collberg beherrskade sig sjelf mer än vanutan att derföre sakna lif och värma, och Wenubom fyllde väl den gamla roll hon Är hade, hvilket för en ung skådespelerska ofta? är ett nästan lika svårt problem, som det är för en till: åren bommen att spela ung. Grefvens roll är obetydlig, och att dir Hjortsberg deri lyckades, är intet hecöm för en man med hans fy som Rudol!, skulle vi vilja I nada do during!