ES ROJO ————EEEE EE SE Vid närmare genomläsning af den, i vårt förra blad nämnda, artikeln i sista Lördags-Argus, ha vi funnit densamma vara, likasom dess föregångare, sådan, att endast vämjelse skulle väckas genom dess upptagande till vederläggning. Det enda tillbörliga sätt alt bemöta detta slags anfall vore, att, såsom Argus sjelfsynbart fruktar, anlita lagens biträde, sedan aktningen för allmänna omdömet visat sig overksam. Men äfven detta skulle föga båta, då ansvaret ej träfl far den verkliga upphofsmannen. Det är, nemligen, såsom alla känna, Herr Johanson som skäller, men den gamle Språkmästaren Åkerblom som bär hundhufvudet. Det är en af tyckfribetens vackraste frukter, att allmänheten snart lär sig rätt uppskatta hvad som lägges under hennes ögon, — att toma oqväden, hvartill anledning icke finnas i den anfallnes handlingar, förlora all betydelse, — och att den allmänna oviljan i stället återfaller på angriparen. Ett bevis härpå var den namnkunniga Grevesmöhlen. Med samma djupa förbittring som Nya Argus, ehuru med en utomordentligt större skriftställarförmåga — sökte äfven denna, enligt mångas tanka legda smädare att sprida ovilja mot yttranderätten, genom dess användande till att nedsvärta allt omkring sig. På denna mörka taktik, att genom uppväck! hat mot tryckfriheten bereda opinionen på dess upplösmmng, ger historien flera exempel. Den har ty värr, liksom mängen annan machiavelliplan, — stundom visat sig verksam. — Må hvar och en vara på sin vakt, och ej låta indraga sig 1 strider, som börjas för sådane ändamål! Denna försigughet är det enda sält alt motverka deras olycksbådande syftning.