Aftonbladet – 6 april 1833, sida 3

missarien tillhanda. (Granskaren). RR —FRAGMENTER om TITELVÄSENDET. (Insändt) Fålängan har alltid spelat en stor rolli verlden. Vi Iefve dock i fåfängans och ytlighetens tidehvarf par exeellence. Titelväsendet, lånadt från de Tyska Staterne, har gripit omkring sig I hela Europa, men isynnerhet i Ryssland utbildat sig ända till orimlighet. De civila sjensternes innehafvare bafva nästan alltid andra titlar, än de som bort åtfölja dessa tjenster. En lumpen syssla kan bestridas af en temmeligen högt betitlad person, och en vigtisare deremot anförtros åt någon med lägre titulatur. Då nu anseendet fästes vid titeln, kan häraf uppkomma egna förhållanden, och vid många fall tar den underordnade handen af sin förman, liksom äfven hos oss genom de så ymnigt utdelade hoftitlarne, Titlarnes benämning är ock besynnerlig. Det gifves verkeliga Stats-Råd, verkeliga Geheime-Råd, verkeliga Kammarherrar. Man skulle tro alt andra Stats-Råd, Geheime-Båd och Kammarherrar, såsom icke verkelige, vore elt non esse och betydde således ingenting. De hafva dock sin tillbörliga rang, och de verklige, fastän högre 1 rang, äro i sig sjelfve icke mera verklige, ty de utöfva icke, till följe af sina fullmakter, några embeten. Till och med såkallade Titulär-Råd äro öfver vanliga menniskor, churu rådet torde vara derefter. Då titeln är hufvudsak, måste dess blotta antydning gifva anseende, om än sjelfva benämningen innefattar, att någon tjenstgöring deraf icke beror. Den titelsjuka, som häraf uppstår, är löjlig, men är klokt beräknad i en despotisk stat, med samma verkan, som de mångflaldiga ordnar med alla sina gradalioner, hvarmed fåfängan, särdeles i R yssland, med så ymnig haud hugnas. Fre drick den store, äfven stor satiricus, gycklade ibland med fåfängan och lycksökeriet, när de: gingo för långt. Man kännar ancekdoten om sökanden till en Geheime-Rådstitel, som af Fredrik sjelf blef underrättad om sin beferdran, under strängt vilkor att, till bevis af sin förtjenst att vara Geheime-Råd, icke nämna derom för någon, hvarvid den skälmske Konungen gaf sitt ord, att för sin del vara tystlåten. En annan gång anhöll en rik boskapshandlare eller landtman att blifva adelsman. Konungen beviljade det, dock med den ändring af det föreslagna vapnet, att, i stället för 3:ne brinnande facklor, 3:ne uppoch nedvända kosvansar skulle intaga deras ställe. Denna Konung kallades den Ende. (Tusändtoy