Aftonbladet – 4 april 1833, sida 2

AA AUG GRE ST FIP MITITE OMELE 4åddl! Ät UAdAEHOL då Konstituerande församlingen, och här var han en ibland de alldrahäftigaste royalisterne, samt försvarade den gamla dynastien med bilterhet emot alla reforn.erna, Ja, han gick till och med så längt i sitt mt, att han efter upplösningen af Konstituerande Församlingen öfvergaf Frankrike. Nu uppehöll han sig i Tyskland, predikade öfverallt emot Franska revolution, men egnade 1 sypnerhet sin uppmärksamhet åt diplomatiken. Nägra år derpå, kort efter freden i Versailles, utgaf han tvänne skrifter, hvari han med häftighet klandrade de förenade makterna, för det de hade slutat fred med hans fädernesland. Under Napoleons herravälde stod De Pradt sig väl. Han blef af honom bavroniserad, erhöll först en biskopsmössa och blef Kejsarens Grand Aumonier, samt slutligen Erke-Biskop af Mecheln, och år 1812 på köpet Fransysk Minister 1 Warsebau. Under all denna tid hade man icke ännu hört af hans liberalism; och det var först urder Ambassaden i Warschau som denna började uppenbara sig uti de bitande memoirer, han utgaf öfver sitt vistande derstädes. Vid Napoleons fall gjorde De Pradt liksom månge andre, hvilka hade åtnjutit Kejsarens ynnest och förtrocude: han öfvergaf honom, och förklarade sig 18:14 för Ludvig den 18. En följd häraf var , att han måste fly och hålla sig undan under de 100: dagarna efter Napoleons återkomst från Elba. Vid Restaurationen , då de allierade kommo till Paris, höll han sig åler framme; men hade icke mera samma lycka som förut. En betydande post såsom kansler vid Hederslegionen, som han: hade erhålLit af den provisoriska Regerinzen, blef bortgifven ät en annan, och derjemte miste han äfven sitt Erkebiskopsdöme, emot cn obetydlig ersältning. Nu var det egentligen sow hans frihelssinne vidtog; han började nu i många skrifter kalfatra diplomatiken, konzgresserna och beliga alliansen. Man kan icke neka, att hans arbeten utmärka sig både genom en rikedom på ideer och en klarhet i stilen, som gjort dem mycket begärliga och gifvit honom ett rop såsom en af tidens lyckliga Författare, ehuru den litterära kritiken tillagt bonom mera yttre glans än djuphet och konseqvens i sin tankegång. Det stora bifall han cmedlertid rönte, föranledde honom att framträda allt längre i oppositionens leder, och han tyckte snart att hela den öfriga oppositionen var alltför overksam, hvilket han åtminstone år 1825, I egenskap af Depulerad, jemte sin sjuklighet uppgaf såsom skäl, hvarföre han drog sig tillbaka ifrån de allmänna ärenderna. Mången misstänkte dock redan då, att det ej stod rätt till med hans upprigtighet , och Jurnalerna gålvo tydliga vinkar derom. Sådan är Ar De Pradt, hvilken i sitt 75:!e år för ardra gånten öfvergilvit sina grundsatser, likasom hao förut öfvergifvit den moI nark, som hade öfverbhopat honom med gunstbevisningar. Hvad betyda dock dessa bevis på Hr De Pradts öfverlöparenatur, för dem, som 1 den periodiska pressen endast se förebud tikl en allmän omstörtnine? Troligen lika litet, som