MtVISSTE TIA CU ulvegel att avi inua ibn HERIIER och otjenstbar officer att taga afsked; men; bvem vill väl belasta sitt samvete med det förebråelsen att hafva bringat en duglig kävk och kan hända en hel familj, till tiggatstafö ven. — Säkert ingen. Då återstår likväljin-. gen anhan utväg, än att låta de gamla tjeha qvar. Regementschefen, inför Kongl, Maj:t) ansvarig för Regementets tjenstbarhet, skall slutligen se sig nödsakad att tillgripa samma medel man förut i lika brydsam belägenhet begagnat, nemligen att tillåta de yngre köpa bort de gamla, till tjenstgöring mindre dugliga; dessa i sin tar kunna ännu mindre taga afsked utan att återfå sina utlagda penningar, och så få vi ackorderne snart åter i full gång. Men icke allenast Regementscheferne blifva tvungne att se genom fingrarne med de å nyo uppkomne tjensteköpen; sjelfva Regenten, han må äga aldrig så fast föresats att hindra deras uppkomst, skall, om icke förr, åtminstone då han måste förbereda sig på ett krig, tillåta deras införande. Att ackorderne efter 1813 och 14 årens kampanjer började uppstegras, att de afgående läto betala sig bra, och det vid successionernes uppgörande tillgick på ett högst olämpligt sätt, är en sanning; att en och annan obemedlad officer, i brist på utvägar attskaffa den erforderliga ackordsumman, nödgades cedera för en yngre, som var i stånd att tillfredsställa den afgåendes oftast orimliga pretentioner, är likaledes en bedröflig sanning. Men nästan liktidigt inom hela armden insåg man nödvändigheten, att sätta en gräns för det öfver hand tagande ockret. 18:i8 och de första åren derefter ingingos ackordsföreningar vid de flesta Regementer och korpser; en viss summa fixerades för hvarje lön, och officerarne förbundo sig skriftligen, att dersamma skulle utbetalas, antingen innehafvaren af en lön tog afsked eller dog i tiensten, samt att de sålunda bestämda ackorderne i intet fall skulle få öfverskridas. Sedan den tiden har ordning vid successionernas uppgörande återkommit, och man har icke heller försport, att ackorderne sedermera blifvit ökade vid något enda Regemente; mera lätthet för officerare att få lån, blef äfven en af de välgörande följderna, och den rättvisa klagan man förut hörde, att mången fattig men skicklig Militär måste vid befordringar se sig förbigången, har lyckligtvis också upphört. Flere exempel kuvna nu framtes, att officerare, som icke haft det ringaste att börja med, under sin tjenstetid kunnat betala sitt ackord, hvarigenom de vid sin afgårg ägt ett litet kapital, som, förökadt med tvenne års inkomster af bostället, varit tillräckligt att skaffa honom och familj tak öfver hufvudet. Detta börjar man medgifva, och de som nitälska för ackordernes försvinnande hafva uppkommit med projekt om sparbankars inrättande för armdåeens befäl. En viss procent af lönen skulle årligen insättas i sparbanken, och det derigenom hopsamlade kapital icke få lyftas förr än vid afgång. Detta projekt anses så mycket förträffligare, som det är lätt att utföra.