Aftonbladet – 28 mars 1833, sida 2

Ingen inrättning har blifvit stiftad för ett mera välgörande syftemål, än Landtbruks-Akademien; det finnes icke mer än en tanka derom, hvad. landthushållningen, denna hufvudkälla till staternas välstånd, borde kunna vänta sig af en inrättning, der man å ena sidan ägde tillgång till alla den vetenskapliga forskningens resultater, och å den andra, genom åskådliga rön kunde göra sig förvissad om hvad som vore användbart för Sveriges klimat eller olika jordmåner, samt derjemte ägde en föresyn till en väl ordnad och vinstgifvande hushållsplan. Läsaren känner tillräckligt de tvister, som tid efter annan varit förda 1 tidningarna om huru Landtbruksakademien motsvarat detta höga och vigtiga ändamål. I synnerhet har man stridt om hushållningen vid det såkallade Experimentalfältet. Under det man i hvarje årsberättelse fått se granna beskrifningar om de rön, som gjorts vid detta fält, af dess föreståndare Hr Professor Carling, hafva helt andra tankar yppats ifrån andra håll. Så har den ene anmärkaren t. ex. trott sig finna, att hela anordningen af fältets indelning burit stämpeln af en viss konfusion och planlöshet, hvilken redan felade emot den första regeln för ett väl ställdt landtbruk; en annan har yttrat tvifvel om huruvida räkenskaperna voro förda med den enkelhet och tydlighet, som kunde gifva en lätt och fullständig öfversigt af hela fältets eller serskilda delars förvaltningskostnad och afkastning, oaktadt Hr Professorn bemödat sig om den noggrannhet i sjelfva siffran, att denna blifvit utförd stundom med i bråk af tiotusendedelar. I allmänhet har man hört klagan deröfver, au kostnaden varit alltför öfverdrifven i förhållande till afkastningen, och att detta likväl icke härledt sig ifrån de egentliga experimenterna, som endast medtagit några 100 Rdr om året, utan af hushållningen i allmänhet, som påståtts vara just motsatsen af hvad ett väl ställdt landtbruk borde utvisa. Öfver allt detta har man likväl länge icke ägt någon egentlig visshet grundad på olfliciS 5 5 D Su 1 ella bandlingar, utan anmärkningarna ha mera uppstått såsom resultat af enskilde landtbrukares besök på fältet och åskådningen deraf samt en flyktig blick på räkenskaperna. Emedlertid har Akademien slutligen funnit nödigt, att tasa allvarsammare uti saken, och under sökninsar ha blifvit förordnade både om fältets verKkliga tillstånd och hvad räkenskaperna utvisa om hushållningen. resultatet häraf visar sig långt märk värdigare än man någonsin kunde förmoda, och har icke lingesedan givit anledning till högst allvarsamma yttrande inom Akademien af en del bland dess Iedamöter. För att gifva Läsaren ett korrt begrepp om,