ec Hdl oo Sager Lourrier EranCaIls — det va vaste månskensstycke samt det genomskinligaste vattenfall vi någonsin sett. (Huruvida det ivita trekantiga stenhuset finnes bland dekorationerna, nämnes icke). Klippan? är betäckt af snö. Under densamma ser man Stockholm i fonden. Det är hit som Amelie kommer, för att botanisera i sin enslighet. Olyckligtvis infinner Gustaf sig genast derpå, och hindrar henne derifrån. Efter horom kommer Ankarström, för att varna Kungen för de sammansvurne, somr äro honom i hamn och häl; och man ser dem äfven verkligen följa honom i spåren Kungen har nu ingen annan råd, då han måste fly undan, än attanförtro Amelie, som kastat en slöja, öfver ansigtet, åt hennes egen mans ädelmod, med befallning att följa henne ull Tullen, men under strängt förbud att söka utforska hvem hon är, hvarpå han beger sig undan. Här vänder sig handlingen. När de sammansyvurne komma, råkar Amelie blifva uppupptäckt; och Ankarström, som icke kan ana den ädla anledningen till hennes ensliga möte med en Kung, midnattstid på galgbacken, förvandlas då ifrån den trognaste vän till de ursinnigaste fiende, samt erbjuder sig sjelf au mörda honom. Fjerde akten passerar hemma hos Ankarström, emellan honom och hans fru, som iår uthärda de förfärligaste förebråelser. Han hotar till och med att döda henne, och befaller henne, såsom en annan Othello, alt bereda sig på sin sista stund, då två af de sammansvurne inkomma. Desse emottaga nu Ankarströms ed, hvarefier alla tre draga lott cm, hvem som skall mörda Kungen. Den olyckliga Amelic måste ultlaga lotten ur urnan, och drager sin egen mäns namn. Vid detta ställe har Seribe i en historisk not underrättat, ätt såväl Gustaf I:s kammartjenare, som en af de åtta sammansvurne, för närvarande vistas 1 Paris. Ändtligen kommer man till femte akten, sem är sjelfva maskeradbalen. Författaren har förut icke glömt Liljehorns biljett, af hvilken Kungen varnades. Kostymeringen af maskerna är rik och lysande. Den förskräckliga illgerningen fullbordas här framför åskådarens ögon med omständigheter, som en nyss inträffad händelse gör verkligen burleska ).. Man känner igen Kungen, pistolen som klickar, ja! ända till Mille Boury, som nästan svimmar, i Amelies person. Del går så långt, alt vi skulle vara frestade att anklaga Sceribe för plagiat. Emedlertid är Amelie verkligen mindre adroite än M:lle Boury. Gustaf faller i armarna på sin omgifning, bortföres och pjesen är slut... Teaterrecensenterne omtala musiken i denna opera, såsom ett af Aubers svagaste arbeten, men spå den ändock burdrade represtntationer, i anseende till styckets utomoridentiligt rika och sköna sceniska uppsättning, troheten i kostymerna och balletterna i sista akten, der de båda JVoblet och Mille Fitz James väcka beundran för sin dans; äfvensom genom. de förträffliga dekorationerna. Maskeraden, med sina drägter, heskrifves såsom ett non plus ultra I förblärvdande effekt.