Aftonbladet – 15 mars 1833, sida 2

REPLIK. En insärdare i Jurnalen för den 9 Mars, har med frasen falsk liberalism stämplat några i Aftonbladet införda reflexioner om obebörigheten af vissa utvägar att förminska rättegångar. Det är det vanliga fältropet från tillbedjarne af det b.qväma status quo, som, enligt hvad den naiva Dumbom yttrade om lakarekonsten och läkarne , kan vara gan:ka nyttigt för många, men wisserligen icke för den stora Allmävheten. Vi tro oss så hederlige, som någonsin Ins. eller hvilken annan, som kan äga med 0ss stridiga tankar; vi 4o att Lag-Komitgens Ledamöter äfven äro bederliga män, hvilkas förträffliga betänkande i ämnet varit egentliga grunden för vår framställving. Det är högst illibevalt att skymfa den, som vågar hysa olika idger med dem män sjelt af öfvertygelse eller af andra bevekelsegrunder fattat. Vi upprepe, alt rättvisan undanhilles den fattige, då han icke får underkasta ÖlverRätts pröfning tvist om en viss swnma penningar , under det hav ser sin rika gianne äsa denna fö: mån. för det summan är någia Rdr störsve, eburua relatift till bvarderas förmögenhet den omtvistade summan under det appellabla minimum är för den fattige af vida bögre betydenhet, än den summa, som hinner detta minimum, är det för den rike. Ett sådant återhåll är orattvist och bubaviskt. Det kusde förlåtas år 1754, änru mera tusen år förut, men borde i ett upplyst samhälle icke få försvarare i det framskridna 1g:de seklet. Detta hinder måste för den det angår, såsom vi yttrat, an:es oöfver.unitligt. Vi anse löjist, att urderkasta cn Hradshöfdings, bit:ädd af några bönder, dom, en ofta mindre skicklig Lagmans, äfven bit: ädd af bönder, kassation, men vi anse det olörsvarligt, om ändamält med denna tid-ödanilde, onyttiga, ja skadliga omgång är, hvad Insändaren oförstäldt antyder, att utledsna rättsökande parter, Vi kunna omöjligen frångå, att HiradsRätternes permanenta skick, på sätt LagKomiten föreslagit, skall lända Allmänheten till båtnad genom rättegångars skyndsamima befordran till slut, äfvensom dei med en Domares värdighet mera instämmer, att icke flacka kilug Domsagan och i trånga och otrelliga lokaler utöva sitt kall, hvarvifrån otåligheten att hradcstarta äÄrendernac gåna nå