Aftonbladet – 13 mars 1833, sida 2

ide Egypten, förlöjlisade Paschans slösande fåfänga och missförhållandet mellan en så stor militärstyrka samt landets befolkning och tillgångar. Emedlertid ceröfrade Ibrahim hösten 1532, hela Syrien, nästan hela mindre Asien, och befinner sig nu närmare Constantinopel än Ryssarne. Det är nog för att göra honom till en stor man, tll århundradets eröfrare. Utan tvifvel är han en man af stora talanger. Han har en skarpsinnig och kraftfull själ. Fri från alla fördomar, antager han våra ideer hastigt men utan buller. Hans äregivighet känner inga gränser; han hyser stor beundran för Europas institutioner och civilisation, men undviker skickligt att stöta Musulmännens känslor och fördomar för hufvudet. En hemlig hetsfull slöja hvilar öfver hans födelse. Det säges att han endast är adopterad son af nuvarande Paschan af Egypten, men detta synes tvifvel underkastadt; i alla fall råder det största förtroende mellan Ibrabim och hans ersände far. Han är vällustig, och hans böjelse för sinliga nöjen utan gränser. Ehuru i blomman af sin ålder, förebådar hans ofantliga fetma endast en inskränkt lifstid, och antyder en man, som är nedtryckt under bördan af flerfalldiga bräckligheter och oförmögen af det minsta fysiska bemödande. Rundtomkring honom råder yppighet; han älskar ståtliga palatser och dyrbara trädgårdar, samt tillbringar en stor del af sin tid i den med Circassiska skönheter uppfyllda seraljen. Men till sitt sätt att vara är ban helt och hålt Europ Han visar sig mycket ute och inlåter sig gerna i samtal med fremlingar, utmärkte för kunskaper. Hans förtrogna rådgifvare är Osman-Bey, en Fransk renegat med mycken talang. För omkring 20 är sedan, plägade Ibrahim ofta sitta vid fönstret af sitt palats, med en karbin i handen, och roade sig med att skjuta på de läderflaskor, som vattendragarne nyss fyllt i floden och buro hem på ryggen. Som Ibrahim är sanska god skytt, hade denna öfning icke annan påföljd, än att beröfva de stackars vattenragarne frukten af deras dagsarbete. Någongang hände likväl att kulan utgöt blod i stället för den mindre dyrbara vätskan, men Esypten var då en despotisk stat! Det är nu helt annorlunda. I sin tillgifvenhet för Europeiska inrättningar, hafva den gamle Paschan och hans sor skänkt sina wundersåter tvenne kamrar, :som de på Levantens språk kalla alto parliamento och basso parliamenta. Dessa sammanträda i Kairo. De bestå af medlemmar, som väljas två af hvarje guvernör i städerna och på Paschans befallning skickas till hufvadstaden, för att deltaga i förvaltninsen af de offenthga angeligenheterna; de äro alltid män af beprötvad karakter och pålitlighet. Ledamöterne i alto: parliamenio ega diskussionsrättighet, men i basso parliamento endast rätt alt framställa petitioner. Utan att fästa särdeles afseende på de förres debatter elIer de sednares suppliker, behandla Paschan och uans son dem: mycket artigt. Detta hindrar dem likväl icke att båda två, och i synnerhet den gamle Paschan, vara mycket stelte öfver dessa institutioner, och Mehemet Ali hav mer ( h