Aftonbladet – 9 mars 1833, sida 2

Grefve G. Löwenhjelm har uti sin brochysr om Styrelseverkens organisation i Sverige, med insigt och tydlighet utvecklat olägenheterna deraf, att tvenne Rådgifvare på detta sätt skola slitas ofta om ett och samma ärende. Det nu nämnda Kögl. beslutet kommer att lemna ett nytt vehikel för Föredragandens i Kommandomäål växande inflytande. Tvenne andra Regeringsbeslut finnas sSfven af Sv. Minerva omnämnda, det ena, att militärpersoner, som utnämnas till civil tjenst med lön , derigenom skola anses ur krigstjensten afskedade, om ej serskildt undantag af Kongl. Maj:t medgifves; det andra att ackorder inom armden skola uppgöras efter hittils gällande grunder, till dess ett nytt ackordsreglemente hinner utfärdas. oo Tidningarna hafva på de sista tiderna öfverflödat af polemik och stridigheter. Om tvisten icke rört några för menskligheten vigtiga grundsatser, så har den derföre icke förts med mindre häftighet. Stockholms-Postens utgifvares, Hr Lindebergs, orimliga företag att stämma författaren af paskillet Flugsmällan till Kämners-Rätten, har i synnerhet varit hufvudämnet för veckan. Man roade sig först åt Hr Kapten Lindcebergs ömtålighet, och Svenska Minerva isynnerhet har i 3:ne på hvarandra följande Numror tagit detta mål om hand med-en öm modersvård. Men Hr Kapten Lindeberg har denna gången icke låtit så lätt afspisa sig. Uti sitt diktamen till Kämners-Rätten. hvilket han äfven tryckt i Stockholms-Posten, har han gifvit en framställning af sin förflutna bana som litteratör och medborgare, hvilken till vissa delar är författad med mycken talang, och hvilken onekligen drager Läsarens opinion på hans sida. Häruti har han dock haft det bästa biträdet af tidningen Fäderneslandet. Detta blad, hvars Redaktörer troligen funnit mycken smak i Flugsmällan, innehöll nemligen för ett par dagar sedan på prosa ett slags imitation af de såkallade Xenier på vers, hvaraf hufvudpaskillet — består, hvilken icke allenast angriper Herr Lindeberg som offentlig man, utan äfven innefattar allusioner på hans enskilda lefnadsförhållanden, och i personiiga smädelser öfvergår allt hvad andra tidningsblad tillåtit sig. Om vi numera kunde förvåna oss öfver någonting som står att läsa i Fäderneslandet, så vore det att en Redaktion, som altid stigit fram att orda om tryckpressens fräckhet och publicismens skrän, 0 då det varit fråga om dess politiska verkningskrets, — en Redaktion, hvilken sjelf klagat öfver rimmade anfall såsom pasquinader — en Redaktion, hvilken ofta uppträdt såsom försvarare af den gamla observansens fordringar på smak och anständighet och hvars hufvudperson ändteligen innehar en Öfverdomares plats, hvarifrån han fått tjenstledighet med lönens bibehållande för att ulgifva en tidning, kan göra sitt blad till nederlagsplats för dylika artiklar. Vi hade för ett par dagar sedan ämnat yttra några ord om det smutsiga och bandhundsaktiga sätt, på hvilket Granskaren och Argus nyligen gifvit prof uti siva anfall på person, och hvilka voro sådana att de med