Aftonbladet – 8 mars 1833, sida 2

Vi kunna icke afgöra, om det är en serdeles tillfällighet, eller ett uttryck af en allmännare opinion i landsorten, att nästan alla dessa artiklär, i öfrigt författade med mer eller mindre klar insigt af ämnet, öfvercusstämma deruti, alt anse en realisation till 128 skillingar under närvarande tidpunkt, såsom medförande en stor våda för landet. Det hufvudsakliga avsument, hvarpå denna åsigt stöder sig, och som hvar och en på sitt olika sätt utvecklar, äv nogsamt kändt; nemligen farhågan att hela der netalliska valutan, i följd af en utvexling till 128 sk, skulle uttagas ur Banken, och utgå ur landet till liqvid af den Svenska hanrdelns förmodade underbalans. Mången anser detta inkast numera icke förs tjena något annat svar, än att Konungs och Ständers beslut redan en gång är fattadt, och finner helgden af en sanktionerad lag tillräckligt förbindande, att dermed möta och nedtysta hvarje invändning. Vi äro icke af denna tanka. Opinionen är elt underligt ting, som icke låter sufva sig genom maktspråk. Om nu denna opinion möjligen skulle vara förvillad, men likväl tillhöra den pluralitet, som kan komma att afsöra frågan, så måste det ock vara af vigt, alt icke lemna den åt sitt öde, att icke blott svara: Det begripen J ej; utan hellre. lyssna till dess inkast, för att vederlägga dem med den moderation, som åtföljer aktningen för andras öfvertygelse. Att emottaga sådana upplysningar är också just en önskan, som vi funnit uttryckt hos de fleste i landsorten boende, hvilke yttrat sig i ämnet. De äro både af böjelse och aktning för lag ordningens vänner; men de ha tillika frågat: Om realisationens ändamål är att ålerföra reda, förtroende, trefnad och välmågal; men verkställandet af det beslut Ständerne vidtagit för detta ändamål deremot möjligen skulle framkalla brytningar, och en villervalla liknande perioden af diskonternas fall och indragning, derigenom att silfret måhända flydde ur landet, samt medlet följaktligen skulle verka rakt emot ändamålet; vore icke då den sista villan värre än den första? gjorde man icke då bättre, att af två onda ting välja det minsta3 att antingen alldeles inställa realisationen, låta kursen stiga och falla som den behagar, utan afscende på de trafikerandes vinst eller skada; att uppskjuta utvexlingen till dess den kan göra sig sjelf utan alla artificiella bitväden. Pfrån Ständernas sida, och förändrade beväknpingar af Bankens tillgångar; eller ändteligen, att nedsätta sjelfva myntbestimningsgrumden så mycket, att dess belopp icke kan lenina någon farhåga för realisationens bestånd? Öfvertygen oss derföre om grundlösheten af vår fruktan, J sakkunnige; upptagen och vederläggen våra anmärkningar, J som försvaren realisationen och föranledt Rikets Ständers beslut vid förra Riksdagen; och hvarje fosterlandets vän skalt vara Er förbunden derföre. Sådan ungefär är tendensen hos anhängarne af den meniug vi nyss omtalat. Och cehuru