gammalt kokosträd, satte vi oss ned, och han lossade något från halsen. Betrakten detta, mina Herrar? sade han. Det var en liten Engelsk nyckel, fästad vid en guldkedja. Nå väl! hvad betyder denna nyckel, min vän? frågade de HLastelle med ett lätt ironiskt leende, då han återlemnade kedjan. Jag är nu tjugofem år gammal, återteg dHautevilliers; jag har sagt Er, att jag icke på fem år smakat en droppa vatten, således icke alltsedan mitt tjugonde år. Det var just vid denna ålder jag gjorde er bekantskap i Paris, dit jag, likt många andra, kommit att med bullrande nöjen förströ min olyckliga ungdom, . . J veten huru jag tillbragt de sista fem åren, emedan Ni sett mig lefva upp den förmögenhet mina föräldrar lemnat mig. Men det är icke denna period jag kallar mitt rätta lif. Hvar och en af oss, mina vänner, uppnår förr eller sednare, under sitt passionerade tillstånd, en viss grad af lycka eller olycka, hvarutöfver allt är kallt för hjertat och blekt för ögonen. Jag har passerat denna grad, se der alltsammans — Det är ingen roman jag ämnar berätta Ex.7, Uppfostrad tillsammans med en ung flicka, ett år yngre än jag, hade jag vänt mig alt med hbenne vandra genom lifvet, för henne göra redo för hvarje pöje, smärta eller nvy rörelse, och af henne mottaga samma förtroende. Man bebandlade oss på skämt som man och hustru, och i sällskap rodnade vi båda deröfver; men vi-voro ej förr ensamne, än våra läppar möttes; vi älskade hvarandra utan bekymmer och sade hvarandra detta utan några fraser, Denna barnkärlek äricke sällsynt, men aftager med tiden, och nästan alla åtta års makar skiljas efter två eller tre års giftermål. . . Det råder endast mellan dem ännu en lång tid en förbehållsam ton, som öfvergår till köld, om kärleken varit liflig å ena eller andra sidan. Så var icke förhållandet mellan Clara och mig. Som vi uppfostrades, utan att lemna fädernehuset, och våra familjer bebodde tvenne nära bvarandra belägna slott, åtskiljdes vi aldrig genom en lång frånvaro, så att våra anmärkningar och hemligaste tankar -aldrig samlade sig nog för att gro fast i våra oskyldiga hjertan, och vi aldvig behöfde meva än alt Å ömse sidor fatta mod att lösrycka dem derifråos ty hvarje dag förefötlo nya bekänvnelser, och vi kommo snart derhän, att vi lefde endast för och genom hvarandra. Jag påminner mig äfven en gång, då den stackars lilla Clara först gal mig ett besynnerligt förtroende, hvaraf jag blef icke mindre brydd än hon, oc3 som kom oss båda att utgjuta många tårar. Vid denna tid — jag var då fjorton år — lät min far mig göra resor med min guvernör, lör alt, som han sade, fullända min uppfostran. Jag hade för längesedan förlorat min mor och hade icke något alt invända mot min fars, annars ganska absoluta vilja. Dan gaf mig icke ens tid att tänka på saken, och jag fick knappast tillfälle att se Clara.