och vi sulttlo qvar. För tusan, mina Herrar, återtog dHautevilliers, det är icke något skämt, och jag oår ensam. Jag är för min del icke uppfriskad och otörstig, och längtar att komma fram. Farväll De Lastelle och jag sågo åter på hvarandra. Då vi upplyfte ögonen var d Hautevilliers försvunnen. DPetta är i sanning löjligt, sade min kamrat. Ja svarade jag, eller snarare besynnerligt; ty skämtet lyckas illa för den stackars d Hautevilliers, och han måste nödvändigt ha blifvit träffad af någon aning — eller något smärtsamt minne. . , Min själ! Jag förstår detta icke alls. Törsten hade först, och sedan det besynnerliga uppträdet med vår vän, icke lemnat oss. tillfälle att betrakta den lilla öppningen i skogen, der vi befunno oss. Då vi stego upp för att gå, kastade vi ögonen omkring oss, och det skogbetäckta men pittoreska landskapet, der vi hade gjort halt, fästade länge våra blickar. Vid våra fötter, mellan några klippmassor, slingrade sig långa rader af rosentry, hvars fuktiga blommor reste sig i skuggan, utspridandeen: välluktande ånga af den finbet att den knappast kändes, Mellan dessa buskar växte vilda vinrankor och rosenbuskar , betäckta med Hhalfutsprueckna knoppar. Vinrankorna krönte spetsen af den höga klippa vid hvars fot källan porlade fram på en sandbädd , som: bildade en temitigen djup bassin af sju åä åtta fots längd, men var trång och oval som: ett naturligt badkar. Månen kastade sitt matta sken på topparne af dre höga. träden , som inneslöto skogsöppningen , och gaf klippans spets. en anstrykning af hvittz men bassinen var betäckt med mörker och vattnet prasslade der så svart, som ett sorgkläde öfver en grafvård , som röres af vinden. Klockan var två på morgonen, då vi åter begåfvooss på väg, orolige öfver vår kamrats öde och förebrående oss att ha låtit honom gå ensam, När vi vandrat omkring trefjerdedels timma, aflossade vi ånyo våra skott, och denna gängen fingo vi svar. Vi trodde att det var dHautevilliers, men vi följde icke dess mindre den anvista kosan och: upphunno tidigt på morgonen en gammal mulatt, som vandrade framför oss och nyligen träffat vår vän. Denne gick sorgsen ramåt, och åt krut för att: stilla törsten. Det var oss omöjligt att få ett ord af honom ander bela vägen till kolonistens nybygge, lit vi anlände klockan sex. Sedan han tömt en butelj oblandadt vin, lelade han med oss en dålig frukost, bestående if oxkött tillagadt med ris. Men.han deltog cke i. samtalet, och vi aktade oss väl att örnya våra frågor, ty vi fruktade at ör mycket uppreta honom; och utan tt kunna förklara hvarföre, misstänkte 1 att öppningen i skogen, der scenen tilldrait sig, äfven hade varit skådeplatsen. för nåRE au oa VD cr 1 oo of I TA