FLJULNVI UA MUTJOUe 1960 5) AY Fen svann på ett ögonblick ), och de sista ljuden af våra försvagade röster upphörde småningom med dagens aftynande ljus. Hettan, tröttheten och dammet hade utmattat oss. Man förstår väl att sångerna i fria luften med deias starka och förlängda toner endast ännu mera förtorkat våra strupar. De medförda flaskorna hade varit tomma alltsedan middågen , en händelse som i början gjorde oss ledsna och derefter plågade oss grufligen; ty jag vet ingen förskräckligare plåga än törst: men att törsta i öknen, då man är nästan uppgifven af trötthet, dömd att vandra under tyngden al en brännande atmosfer, nästan under linien och i trettio graders värme! O! det var då som natten, hvilken så friskt och vällustigt genomtränger den, hvars obetydligt öppnade mun efter behag inandas eller icke inandas luften, tycktes oss varm och nedtryckande, oss som släpade oss framåt med brännande läppar, öppen mun, blicken stelt häftad på marken, allt efter som den trädde fram ur skuggan, och örat lyssnande till det minsta ljud för att ropa: vatten! vatten! liksom sjömannen efter en lång sjöresa, ropar: land! land! Emot midnatten började vi tugga blad, men deras bittra saft ökade endast vår törst, och vi föredrogo att då och då stoppa bösspipan i munnen för att göra törsten mindre plågande. Vi hade väl skjutit några skott, men ej fått svar på denna. sigoal, tvifvelsutan emedan ingeov, för afståndet, kunnat höra den. Vi fortforo dock att för hvar halftimma. skjuta, i hopp att slutligen lyckas uppväcka ett eko; men natten hade redan framskridit långt, så att eko ännu sof!... Några sekunder hade gått förbi, sedan vi sednast försökt detta medel, och vi lyssnade. orörlige och i. djup tystnad, då jag några steg till venster om mig hörde det tysta prassJandet af en källa, hvars vatten sorlade fram öfver småstenarne. Här är vatten, här är -vatten! ropade jag och störtade genom buskisnåret mot det ställe, hvarifrån Jjudet hördes. De Lastelle rusade efter mig, och på ett ögonblick voro vi vid källan, der vi med båda händerna öste vatten och drucko, så att vi kunde förlora andan, det friskaste och klaraste vatten jag i. min lifstid smakat, . .. Jag bör säga dig att jag annars dricker ganska litet vatten. Vi andedes nu fritt och satte oss på en klippa, då vi sågo vår vän dHautevilliers långsamt nalkas med bösspipan mellan tänderna, Kom hit! ropade jag mot honom, kom hit och drick! Är du döf? och hav du inte hört mig ropa: vatten! DHautevilliers stadnade. på något afstånd från mig, stötte hösskolfven mot marken, stödde båda händerna mot mynningen af piPån och hakan mot händerna , och: betraktade. källan med stirrande ögon, i hvilka man läste en djup smärta. På fem år har icke en. droppa. vatten kommit öfver mina lännpar. sade han.