min hasta van... berälla miz allt hvad du gjort och sagt och tänkt, då jag icke längre var hos dig... eller, säg mig intet, men betrakta mig, betrakta mig! Pr Ameli2 gömde sitt ansigte vid sin manghi a Nå väl, återtog han, med en engels mildhet). nå väl, Amelie, efter du icke har lust, hvars ken att tala med mig eller betrakta mig, så bör mig dål Hon suckade djupt. Herr de La Vaug.... märkte det icke och fortfor. Jag har sagt dig, Amelie, alt jag älskar dessa aftonpromenader i någon. mörk all af den täta skogen. Det leder till förtrolighet och utgjutande af hbjertats känslor, och detta behöfver jag nu från din sida... men emedan du icke har en förtrolig tanke, ett hopp, en fruktan eller en önskan att upptäcka för mig, så skall jag, å min sida, meddela dig det minne, som denna af månens ljus försilfrade källa uppväckt hos mig, och hvarföre det vatten jag förde till läpparne för att svalka mitt brio mande bröst, kom att stänkas på dig. . . Jag har hittils icke velat för dig nämna ett ord om en episod af mina resor i Amerika, I dag kan du förstå den, och jag vill nu berätta den, ty just den innefattar det minne, som så häftigt upprörde mig, att jag gamle soldat darrvade, då jag skulle dricka af denna källas vatten. Jag hade ännu icke haft den olyckan att förlora de båda reskamrater, hvilka jag så ofta omtalat för dig, de Lastelle och dHautevilliers. Vi ankommo en afton till en gammal kolonist, hvilken jag lärt känna i Philadelphia, och hvars hemvist låg vid kanten af en ofantlig skog. Vi hade farit dit för att jaga, och som vi icke ville dröja lange på stället, beslöto vi att morgondagen börja jagten. Till all olycka kunde icke den gamle kolonisten följa oss, ej eller lemna oss en neger eller en hund; ty hans son hade för två dagar sedan dragit ut på jagt på andra sidan berget. Vi voro emedlert:d envise, och begåfvo oss före solens uppgårng in i skogen med våra hundar. Som de icke fingo upp mycket vildbråd och de, liksom vi, voro för få att längre och med fördel kunna drifva, trampade vi hela dagen gångstigarne för att skjuta we eller fyra bjerpar och såra en varg, som sprang ifrån oss. . . Jag vill icke uppehålla mig vid detaljerna af vår dagsexpedition; det!är nog alt säga att vi marscherade lång väg, alt vi ledo af hettan, att vi drucko i proportion och att våra förråder snart togo slut; vi ha de ännu lång väg att gå före solens nedgång, och då aftonen kom, visste vi icke om vi hade tvåhundra famnar eller sex mil till skogsbrädden, om den genaste vägen gick åt höger eller åt vänster, framför eller bakom 033: Oaktadt vår ungdomsstyrka bade våra lemmar icke mera samma muskulära spänIstighet, som på morgonen gjorde oss viga I som rådjur, då vi genomströko de daggstänkta I buskarne i den del af skogen som höjer sig