(Slut från gårdagsbladet af Hr Doktor Liedbecks artikel om Homöopathien.) Homöopathien kan ej uteslutande erkänna den förutfaltade, större delen af Läkarecorpsen, såsom sin domare, ty den är ny och af nämnde Corps okänd och förföljd. Blygsamt vädjar den till Allmänhetens dom, eftersom den ej vill åberopa några Hippocratiska anor och eftersom dess verksamhet närmast rörer allmänheten. I Vetenskapernas krets spelar den rölen af en parvenue, ungefär, såsom man ännu vid Linnes tid, ville anse Botaniken. Den vill pröfvas och derefter dömas, men ej utan pröfning fördömas. Vill man ej taga den förra omvägen, så uppstår, utaf sådant uraktlåtande, det sednare alternativet, som onekligen är både vanligare och beqvämligare. I fall nu, Poaktadt Hr Professorns fullkomliga öfvertygelse om omöjligheten, att någon läkekraft skulle kunna finnas i en Homöopathisk dosis, det ändock i verkligheten skulle bekräfta sig, att sjukdomar dymedelst i allmänhet hastigare, säkrare och behagligare läkas, än under så kallad rationellare behandling; så visade ju detta, att denna är sämre än ingen medicin? — Ligger då devi så stor öfverlägsenhet, att man vore berättigad förkasta sträfvandet till något bältre? — Homsopathiska Medicinen har, genom sina försök till utrönande af friska menniskors mottaglighet af medicamentsintryck, sträfvat att finna, och till en stor del redan funnit detta bältre. — Om också några Europeiska regeringar misskänt detta, om Homöopathikens fortgång mångenstlädes, serdeles i Preussen, hindras af Medicinalstyrelserna, hvilkas pluvalitet utgöres af Homöopathikens Vedersakare, som sålunda på en gång äro parter och domare: så går dock saken sjelf sin gång, och det, oaktadt stundom möjliga missgrep i valet af medel, hvartill Homöovpathisk, iiksom Allopathisk pr aktik lemnar mer och mindre öppet fält, i mon af enskilta Läkares oskicklighet eller skicklighet, okunnighet eller kunskap, sorgfälligbet eller vårdslöshet vid sjukexamen m, m. En alltför öm samvetsfråga vore väl den, om Professor Cederschjöld, såsom Homöopathiens