Fv AVI SVARV vt, VÄSER YT ALL LI: AJ AUL VAL mot midnatten återkommit, men rörde sig icke, och klockan var redan två på morgonen. Jag började beklaga, altljag lörnekat mig hai lan, den jag så väl behöfde, och skratta åt mig sjelf för mina orimliga gissningar, då en ljusstråle föll in i korridoren, Nu drog jag sakta igen min dörr och lyssnade genom springan, Det var Wilhelm; han gick ut, sedan han kastat en blick genom gången och undersökt lokalen, innan han vågade sig ut i mörkret; derefter hade han utsläckt sitt fjus, men förmedelst de få strålar, som föllo från mitt ljus ut i gången igenkände jag honom och såg huru han sakta nedsteg utföre trappan. Jag hade icke ett ögonblick att förlora; jag släckte äfven mitt ljus och följde efter honom i mörkret, ledd genom huset af det sakta .dåoet af hans steg, och öfver gården af den stora skuggan utaf hans i en vid kappa inhöljda kropp, som var ännu svartare än natten. Några steg från inkörsporten såg jag icke mera skuggan framför mig och förtviflade om att återfinna honom. Men då jag vände mig om för att gå tillbaka till värdshuset, såg jag min man stå med hopknäppta händer framför en af de i nichen befintliga madonnor, som pryda. dörrposterna af nästan alla osterie, taverne och albergi i Italien, En liten i nichen hängande lampa kastade elt matt sken på Wilhelms bleka ansigte och gaf honom utseende af en reslig i sorgdrägt klädd vålnad. Denna föreställning kom mig att rysa, och jag återvann icke. förr min kallblodighet, än jag åter begyuonte följa efter den obekante och denne för sista gången korsat sig samt trädde ut på den mörka gatan. Hvilka gator och gränder vi passerade, kan jag omöjligt uppgifva, ty jag följde honom nästan machinmässigt och liksom dragen af en moralisk kraft, som utströmmade från Wilhelm öfver mig. Jag befann mig sjelf i ett sådant tillstånd af halfsömn och domning, att jag icke rätt visste, om det icke var en fantasibild, och den stora skuggan framför mig en mystisk skepnad. Slutligen återhemtade jag mig dock fullkomligt och blef åter mägtig af mitt förstånd, då. jag, efter de talrika målningar jag sett deraf, igenkände den Romerska amfiteatern, ett af de märkvärdigaste och bäst bibehållna minnesmärken, Italien äger. Min vägvisare trängde in här och försvann i en af de under jorden befintliga smygvrår, om hvilka man kunde säga, att de äro ingräfde af insekter i byggnadens grundval. Då jagnärmat mig densamma, märkte jag, att små dörrar blifvit anbragte framför desamma för att af dem bereda tillllyktsorter för defattiga. Jag följde således utan svårighet min förare under dessa hvalf. Dörrarne till de små kamrar vi passerade, voro allesamman endast tillslutne med en hbasp, liksom väntade man någon. Ljus fanns icke, så att jag derföre icke kunde se några innevånare. Inkommen på arenan genom cn af de underjordiska gallerierna, från hvilka gladiatorerne fordom framträdde på banan, försvunno på några sekunder mina olycksdigra anin