spotism, hafva de nedsjunkit till den låga punkt af odling och välmåga, hvaruppå de nu befinna sig. Hvad annat än större flit och idoghet, har gifvit Fransmän, Engelsmän och Amerikanare rangen framför alla andra folk på jorden? Hvar och en bör söka att efter förmåga återgälda sin skuld till det samhälle, hvars medlem han är, och hvaraf han åtnjuter så mäån3a välgerningar, oaktadt alla de bristfälligheter, som 1 mer eiler mindre mon vidlåda samfundsinrättningarna. Genom menniskornas förening 1 samhällen, äger hvar och en allas förenade makt till sky dd för sin person, egendom och handlingar, samt fördelen att genom utbyte sätta sig i åtnjutande af deras arbelsprodukter. Oaktadt allt sitt bemödande kan han aldrig betala sin skuld hos samhället; men det är ett ädelt erkännande af rättvisans fordrinsar att, i mon af sima krafter, söka visa sin tacksamhet. Den arbetsammaste är således äfven den nyttigaste och värdigaste af alla medborgare; ty hans arbete innefattar en tje nst emot samhället, och ju större denna tjenst är, desto mer har han återbetalt af sin stora förbinde Ise till detsamma. Detta år också orsaken, hvarföre i alla tider och alla länder, den del af samhället, som man kallar folket, är den vigtigaste och mest aktningsvärda. Det är den, som genom sin styrka och talrvikhet, verkställer alla de a le en, som utgöra vilkoret för statens bestånd. Folket är den orubbliga samhällsgrund, hvarpå allt hvilar; vacklar den, löper hela byg: na 1 fara att ramla. Vi fråga hvar och en menniska, som arbetar, det vare sig med sina armar eller med sitt hufvud: är icke arbetet en beständig källa till njutning, glädje och sjelfaktning, då han tänker öfver sitt arbete, och fattar hvarföre och huru han framalstrat det? Nå väll! just denna känsla är det som bör upprätthålla folket och gifva det godt mod, Hvarje menniska som arbetar, bör i sin själ känna sig vida höjd öfver den, som gör intet; och i trots af alla brister, alla missbruk i samhälls-inrättningarne, som så olika fördelat arbetet och njutningarne, kan den arbetsamme medborgaren trösta sig med silt samvetes tillfredsställelse, med övertygelsen att äga rälten på sin sida, och att förr eller senare förbättringens stund måste komma; ty oupphörligt går mensklig sheten framåt på den intellektuella och moraliska utvecklingens bana, och dess lycka tillväxer med åldern. I förnuftets och rättvisans ögon är folket suveränt, allenast på grund af sitt arbete. Folket är vilkoret för samhällets tillvaro; hvad är då mera rättvist, än att det beherrskar samhället? Denna suveränetet har ingen annan källa, om man vill skärskåda den på närmare håll; och detta är så sannti, att nästan inga andra än lättingar, eler, samhällenas vattenbin, ! sökt bestrida dess riktighet. En menniska, som : arbetar och fattar arbetets värde kan det alji drig falla i sinnet, att sälja sitt oberoende och ! sin frihet, samt öfverlemna sina affärer åt en nyttig och ofia farlig varelse, som skattar det veklioa far mente för Arden at menci ho Ive N