Aftonbladet – 8 februari 1833, sida 3

VäderleksSpåmannen. Newton red en dag öfver den stora Salisbury-heden, då en vallgosse, som der vaktade sin hjord, ropade till honom: Herre, skynda er, annars blir ni snart genomblött af en skur. Newton såg uppåt himlen, men märkte ej ens den obetydligaste molnfläck. Han brydde sig således ej om gossens profetia, men fortsatte sin promenad lika långsamt som förut, fördjupad i sina betraktelser. Men knappt hade han tillryggalagt några mil, förr än en störtskur öfversköljde honom. Han påminte sig nu gossens ord, och i förundran öfver att han kunde så bestämdt förutsäga väderleken, vände han om, så våt han var, för alt aflocka honom hans hemlighet. Min gosse, sade han, jag ger dig en guing, om du säger mig, huru du med sådan säkerhet kan förutsäga regn och solsken. Mycket gerna, svarade gossen i det han stoppade guinden i sin ficka. När ni ser den svarta gumsen der borta vända sin rygg emot vinden, är det ett säkert tecken, att det bliv regn inom en timma. Intet annat, svarade Newton, nägotflat. Nej, M. FH. Nå, som jag ej har tid att vänta på den svarta gumsens vändningar, så farväl! Och nu gaf han hästen sporrarna och, red sin väg. (Surnalen).