Aftonbladet – 8 februari 1833, sida 2

Bomben har likväl förfelat sin verkan, och dumpit längt ifrån målet, med all den smuts fyrverkaren af okunnighet eller elakhet ifyllt i stället för krut. En uppsats, hvars patriotiska syftning ingen opartisk lärer misskänna, och hvari tanken ligger lika klar, som man smickrar sig språket vara vårdadt, har emellertid i dessa delar ådragit sig fördömelse af ett dagblad, hvars benämning redan antyder, att dess eget innehåll till stor del utgöres af ett hepsmordt mischmasch, bvaraf den sinurika recensionen finnes vara ett ly-ande prof. Då Allehanda således sjelf har ett erforderligt cgetförrådaf sådant, gör det sig elt öfverflödigt besvär alt uppvädra det hos andra, om det äfven funnes hos dem. Den klandrade perioden kan, uppställd såsom den förekommer med sina afdelningar och skiljetecken, ganska väl tåla den utsträckning den fätt; hvarpå cxempel ej saknas hos godkände författare; och med den öfvergång ämnet sedan gifvits, har denna uppställning ej heller fordrat annan eftersats, än de påföljande meningarna innefatta. Orsakerne uppgifvas deri ganska tydligt, hvarföre mav ansett Belgiens emancipation önskvärd. I annat fall skulle perioden fordrat icke 26 utan 100 rader. Samma tanka genomströmmar bela stycket, och den som vill och förmår tänka, skall finna att tavkegången är riktig, frågan ganska logiskt behandlad, ech artikeln säkert mera räsonerad, än mången af Dagligt Allchandas obyfsade stumpar. Innan recepsenten en annan gång, med den fräckhet som ofta stämplar novitien, gär att genom magtspråk afgöra värdet af en skrift, råder man houom att, till redande af dess begrepp huru en mening rätt bör uppfattas och framställas, litet rekapitulera sitt studium af Logiken, hvars reglor han ålmiustoue under mästrandet af K. Vilhems politik och Gen. Chassås försvar synes hafva förgätit. Det bör icke förundra, att det sköna och ädla hos en Nation eller dess Regent och försvarare anses tråkigt och utnött af den, som ej har förstånd eller känsla för sådant; icke heller dess oombedda tjenstaktighet att lätta vär författarebörda, emedan dess egen bör för ivgen del vara tung, och synes lemna tillräckliga krafter öfrige till det för dess förmåga så afpassade handtlangarekallet. Men att, på sätt Dagl. Allehanda gjort, blanda ord och meningar i den ålandrade uppsatsen om hvarandra, och göra af sin kritik on röra i ordets egentliga bemärkelse, är så förnuftsvidrigt, att det är under all kritik, Hvilket litterärt arbete, äfven af stor förtjenst, skulle väl uthärda en sådan misshandling? Man tror sig kanske genom det befängda röja snille, men mins hvad en viss Kellgren yttrade: Man har ej snille det man är galen. ! Det torde dock ej vara svårt att inse mot hvilken anfallet, ehuru på sncd, blifvit riktadt. Det är ej uppsatsen, som är den verkliga corpus delicti. I ett annat blad än Aftonbladet skulle uppsatsen troligen passerat utan anmärkning. Man vill ej närmare undersöka verkliga orsaken till den afuudsjuka, som på detta sätt den ena gången efter den andra tittar fram mot e tblad, hvilket Allehanda, med hänscende till sina åsigter, bellre borde önska sig till bundsförvandt än fiende, och som längt ifrån att nedsätta Allehandas värde, tvertom flere gåuvger rekommenderat det hos sina Läsare, följande grundsatsen: Lefva och låta lefva. : Om Dagl, Allehanda i sin makalösa passion förmår tänka nagot helt och systematiskt, borde det begripa den allmänna satsen, att ett rike icke vinner derigenom att det söndrar sig sjelft. Vi ha sett huru nägra bland våra mest anscdde otfeutliga män af lika politiska tänkesätt, till ett spektakel för allmänheten, använda alla krafter att nedsäitta hvarandras personligbet, Dagl. Allehanda går dem i spåren, och riktar sina hugg mot dem som strida i dess egna led. lutoleranti hög grad, liknar det den Romer-k katolska kyrkan, som häftigare förkättrar bekäunare af andra kvistna trosläror, än Mahomedaner och hedningar. Hvilken som vinner på detta kif vete vi icke. En verklig oriktighet nödgas Förf. medgifva hafva influtit i den ifragavarande uppsatsen, vid refiexionen öfver Sveabhorgs öfvergång, att nemligen icke någon af besättningen blifvit sårad. Det har sedan för honom uppgifvits, att några man under den såkallade belägringen eler rättare blokaden blifvit dols