Oo med otverlefvorna af aftonmåltiden, och på en soffa ett afdånadt fruntimmer. Striden räckte länge, och blef svårare än jag hade trott; Fra Diavolo var längre och starkare äm jag, och då han ej genom list och skicklighet kunde komma mig på lifvet, sökte han uttrötta mig, och på detta sätt vinna segern. Vid fäktningens början kände jag att det gick ikring i hufvudet och gnistrade för ögonen, hvilket väl var följden af det starka vinet och den hastiga förskräckelser, och hindrade mig att rält föra mitt vapen. Ändtligen kände jag ett slag öfver banden. Fra Diavolo hade med sin skarpa dolk huggit af mig ett finger. Smärtan, blodet som sprutade fram i en båge, gjorde att jag ett ögonblick darrade och ansåg mig förlorad. Men hastigt omfattade jag med den sårade handen värjan ännu fastare, och i förtviflans raseri rigtade jag mot Diavolos bröst en häftig stöt, den han: endast till hälften förmådde parera. Han ryggade några steg tillbaka, och lemnade mig derigenom rum att rädda mig genom dörren, som stod öppen. Utan denna omständighet hade jag ofelbart varit förlorad; ty mina krafter voro uttömda och jag var matt och tung, lik en sjuk, som nyss kommit ut från sjukhuset. Jag var räddad. Mia första omsorg var att uppsöka vakt för att vända tillbaka med förstärknifg, och söka frälsa den stackars Marietta ur odjurets händer. Men posternhe voro för långt aflägsne, och då vi hunno fram till Märiettas boning, hade den nedrige redan försvunnit. — Jag fann blott mitt afhuggna finger, Diavolos blod på det qvarlemnade blåa skärpet, och — Marietta mördad. Denna scen var ryslig. Det var redan midnatt då jag kom tillbaka till kasernen, der jag genast, för försummad tjenstepligt, måste träda 1 arrest. i Då de fjorton dagarne för min arrest förflutit, anställde jag allvarsamma forskningar efter Fra Diavolo, för att erfara, om han ännu hölle sig förborgad i Ancona, ellerom det, oaktadt jag lemnat alla polistjenstemän en fullständig beskrifoing på hans person, hade lyckats honom att undkorama. Men alla mina efterspaningar voro fruktlösa, jag gjorde inga upptäckter, och afstod sluteligen från alla försök. . Vid denna tid antog insurrektionen rundt omkring oss en mera oroande karakter. Den Kungliga armden hade inneslutit Anconas gebit. Flera vigtiga städer belägrades, andra hade frivilligt öppnat. sina portar. Många af dem, som ännu icke blifvit intagne, anropade Kommendanten i Ancona, General Monhier, om hjelp. Snart utbredde sig den nyheten, att en del af garnisonen hade fått order rycka till de hjelpsökande städernas beskydd, och bland denna trupp var äfven mitt: regemente. Några dagar före aftåget promenerade jag med en af mina vänner sent på aftanen kring Anconas gator. Han var min landsman, Underlöjtnant som jag, och . min förtrogne vän, Richard — så hette han var en modig och djerf krigare i slagtningen, men i sällskapslifvet en: glad, jovialisk ture. Hanam lyvuckadec det alltid att muntra veg