Aftonbladet – 31 januari 1833, sida 1

nn a nn en hl. 6 eftermiddagen. de ådragit sig polisens uppmärksamhet, blifvit svårt sårade af stadssergeanter; att Arcolebygnr . och den närmaste qvaicn morgonen derpå fyai; ro betäckta af blodfläckar, att klaganden, 2 tadt alla sina ihärdiga bemödanden samtvenm. formlig anklagelse, icke kunnat erhålla rättvis sa, hvarken inför de vanliga domstolarne eller statskonseljen; det oaktadt har Kamaren skridit till dagordningen. Man borde se med hvilken välvilja den afhörde Hr Persils berättelse, som var stödd på stadssergeanternes rapporter och icke på undersökningen (ty Hr Salverte bevisade att dessa voro helt olika), samt med hvilken otålighet den sedan afbröt Hr Salverte med knot och hyssningar. Hr Persil har, för att rättfärdiga stadsserseanter som med värjan 1 handen anföllo obeväpnade, hvilka de öfverraskade och instängde på Arcolebryggan, icke fruktat att påstå, att en myndighet icke vore förpligtad att ställa sig upprorslagen till efterrättelse och göra trenne anmaningar att åtskiljas hvarje gång som ibland 150 å 200 individer det funnes några som visat sig brottslige med upproriska skrik. I sådant fall, sade han, är det icke den väpnas de styrkans skyldighet att skingra en folksamling, som ånyo kan förena sig längre bort, utan att arrestera. För att vara konseqvent hade han bordt tillägga: att slå, att döda de uppvoriska. Ni tror väl att Kamaren harmats vid denna Turkiska tolkning af upprorslagen. Nej, den har darrat af glädje, den har klappat händerna af ifver. Och vet Ni hvarföre? Jo! derföve att Hr Persil noga hade kommit ihåg att säga, att de unga personerne på bron hade ropat: Lefve republiken! Ned med Ludvig Fiip! Om dessa fakta voro bevisade, som de icke äro annorlunda än genom stadssergeanternes förklaring, så skulle de utgöra en förbrytelse, som kan försonas med några månaders fängelse. Emedlertid ha stadssergeanterne rusat på ynglingarna; de ha sårat sex, enligt Hr Persils eget medgifvande, ulan att någon af dem sjelfve fått en blessyr, utan att bry sig om lagen, utan att vara åtföljde af någon Öfverhetsperson, uan all göra några anmaningar. Lika mycket! det kallas i alla fall rättvisa. Och hvarföre? För det ynglingarne sjungit Marseljermarschen, och äro misstänkte att ha ropat : Lefve Republiken! Emot republikaner är allt lagligt, allt tillåtet: man arresterar, man sårar, man dödar dem; allt väl, för dem finnes ingen lag; de äro fender, icke medborgare. Se der på en gång en lika skön logik och rättvisa. Se Ett bref ifrån Berlin, skrifvet i denna månad, innehåller följande reflexion öfver Belgiska angelägenheterra: Om vi octså här icke ett ögonblick ha tviflat nå citadellets intagande. så