dermed blott förstår den i Bibel och Catheches förvärfvade kunskap om Gud, menniskan och verlden, icke i den mening skulle vara ett tillräckligt rättesnöre för menniskans handlingar, att hon deraf kunde lära, hvad som i yttre afseende skulle göras och låtas i verldsliga förhållanden. Det är också uppenbart, att Relisionen, såsom blott ordkunskap, icke genom sitt Preto kan afhålla menniskan från brott. Men det är lika uppeabart, att Religionskunskapen, att Christi Lära, då den icke blott med förståndet, utan äfven med hjertat uppfattas, är fullt tillräcklig, att afhålla menniskan från det moraliskt onda, och att Religionen, genom hvad ien lärer oss om Gud, om vårt förhållande till honom, omvår bestämmelse och ett lif efter det:2, och genom den rigtning hon sålunda gifver wela vårt if, så vida är rältesnöret för vaenniskans ver ldsliga handlingar, att hon är Conditvio sine qua non för dessa handlingar. Men för alt vara ett sådant rättesnöre, för att vara lefvande och verksam i det yttre, verldstiga lifvet, måste den på något sätt ingå i all un—dervisning, måste menniskan 1 många ämnen urdervisas, för att i denr alla finna Religionen tillämpad, finna Gud mångsidigt uppenbarad. Man må betrakta Religionen objektift, som en lära om Gud och vårt verkliga och möjliga förhållande till honom, eller subjektift, sor medvetandet och känslan af lifvet i och af Gud, så kan den, som i Religionen i allmänhet, och den Kristna isynnerhet, ser grundvalen för sina förhoppningar och sin tre, och med detsamma lifvet och yttersta förklaringssranden i kunskap och vetenskap och i san ahället is alla förhåtlanden, — aldri utan ovilja föona Heli sionen och Religionsandervisaingen behandlad blott som cn del af det beta. Så, Wor han, som menniskan i sitt hjerta känner och fattar sitt förhållande till Card, ytligt oler djupt, inskränkt eller vidstväckt , L fat tar och känner hon också betydelsen oc NN vis— rea ten af sitt förhållande till sina likavn ÅF bjertat går lifvet. fösen Ung är i grunden sanning för menniskan, sour cj I något afseende ir sanning för hennes hjerta, och den kuaskap, som ej i något verkar på våra böjelser och vår vilja, är död. Den rätta orauden för menuiskans öfvertygelso får 0j sökas i hennes kun skapsgrad, utan i beska feaheten och rigtnir— sen af hennes Ajerta. iedav dervigenom är det klart, att all kunskap måste stå i ett sama band med den totalkänslaaflifvet och dess allminna för— hållanden, som vi egeutligern kalle Reliston, och hvilket samband mindre beror af kurska— pens objekt, än af kuuskapsiutressets och kun skapsbehofvets art. — För den religiösa men niskan måste, tall vetenskap, verkoinsarnes och orsakernes. gruwndorsak , naturoch tfankelaysar— nes lefvande, genetiska grundlag — heta Gud. Hon kar ej i naturoch verldshiadelserna se: ett sammanhang oc! ett fortgående Lif, att i dem se Gad uppenbarad, ej tänka garne för mälningen af tid och rum, för turkrafterne och den keniska processen, f: för allt, för utvecklingen at borgligt san häl af stat, såtom en hj sgre, en själarnis Orgamisar,. atan all deri se särskilta lilsyttringar af det väsende, i hvilket allt lefver och vröres, och FR ; sa Mrs I NM j a a a KIEr