Aftonbladet – 28 januari 1833, sida 2

rönas hos oss. Stockholm, med e) större population än 70 till 80,600 personer, äger välgörenhets-anstalter med fonder i utlånta kontanta medel öfverstigande 1-2 million Rdr B:ko, utom en mängd andra förmoner till behöfvandes understöd, och gåfvor, som skänkas af den enskilta välgörenheten. Det är ingen tvifvel, att icke välgöreubeter ofta missbrukas of personer, som utom den äga sin tarvfliga bergning, och att säkerheten att, om ej förr åtminstor e på ålderdomen, erhålla försörjning på allmän bekostnad, afvänder mången från verksamhet och sparsambet under den kraftfalla åldern. Orätt är alt gencm ett alla afpassadt medlidande uppmuntra till lättja och duglöshet, ofta på bekostnad af dem, som arbeta i sin anietes svelt ; men hårdt är äfven att tillsluta sina öron och sin hand för nöden. Å ena sidaw förbjuda Polis-författningarne tiggerier, hvilka i Städerna ofta äro en täckemantel för tjufnad, och ogilia allmosor, hvilka utdelas på gator och i hus; å andra; sidan uppmana religionslärarne till barmhertighet. Huru förena desse åsigter då de råka i kollision? Exempel gifvas, att allmose-tagaren qvarlemnat i trappan med förakt det bröd han fått; att gåfvor i kontante penningar genast blifvit utbytte på krogen mot bränvin eller kaffe, eller att personer, som emottagit understöd, skrinlagt kapitaler; hvaremot verklig nöd visserligen icke saknas, som fordrar kristlig hjelpsamhet, och der hvarje upphämtad smula måste användas till den oundvikligaste lifnäring Anmärkas må för öfrigt, att vid fattiganstalter omkostnadskontot understundoina belastas med alltför stora utgifter till en alltför talrik tjenstemanna-personals — aflöning, hvars boningar någon gång upptazsa en större del af de anslagna lokalerne, än alla de fattiges rum tillsamman. . Att alhiclpa alla olägenheter och hitta på det rätta i detta, som många andra fall, är icke lätt; men vid en tilltagande fattigdom, oaktadt landet njutit en löng fred och i allmänhet varit välsignadt med ymniga skördar, bär det emellertid en nödvändighet, att vederbörande söka utgrunda botemedel och kontroller, emedan eljest slutligen allt öfverskott af industri och arbetskraft skall uppslakas affattigförsörjnings-anstalter och fattighjon. — Det skulle utan tvilvel vara gagnelist för vederbörande, att besagna sig af den erfarenhet och de lärdomar, de häratinnan kunna hämta från andra länder. Vi vilja blott ylligt vidröra ett och annat i detta afseende. I främsta rummet borde, så vidt möjligt är, fattigdom och uselhet förekommas, hvarigenom naturlirstvis det anmärkta bekymret till stövre eller mindre del skule förfalla. Så vidt vi fattat detta äm ue, och eniigt hvad vi äfven fannit antydt af andra, skulle dertull synnerligen bidraga, om den lägre klassens -s:dlighet mera vårdades, hvilket åter genom en ändamålsenlig bildning, på tjenligt sätt -tillvägabragt, bist skulle vinnos. Lust för arbete och sparsamhet, uppkomne deraf, skulle förjaga falligdomen äfven