manhangets skull anhålla vi, att Läsaren täcka återkalla denna början i minnet, serdeles Utrikes Ministerns , Hertigens af Broglie yttrande. Efter honom tog Hr Cabet tll orda. Om many sade han, när frågan om en lag till Bourbonernes utestängande från Frankrike förevar, icke hade visat så mycken konsideration; ja! jag ville nästan säga så mycken vördnad för den afsatta dynastien, så skulle det väl nu icke ha fallit Hertiginnan in, att försöka ett anfall på den bestående Regeringen. Går man nu in på Ministrarnes åsigt, så kan jag icke se, hvad som skulle hindra Hertigen och Hertiginnan af Angoultme, att göra samma tur som Hertiginnan af Berry, och anstifta dylika oroligheter som hon. Sedan man nu visat så mycken artighet emot den ena, huru skulle man då kunna förfara med stränghet emot de andra? Julirevolutionen fordrade ingen hämd, men den ville se sin existens försäkrad; då nu Ministrarne satt denna existens på spel, så kunde man icke godkänna deras förfarande genom att stillatigande öfvergå till dagordningen. Härefter talade Hr Berryer (Carlist), ganska utförligt. Han framlade först sina legitimistiska grundsatser, och anföll med bitterhet Ludvig Filips uppstigande på thronen såsom en usurpation. En röst ifrån centrum ropade härvid högt till honom om de eder, han hade svurit den nya dynastien och chartan; men Presidenten Dupin tystade ned detta yttrande såsom innefattande en personlighet. Hr Berryer persifflerade derefter .med stor talang Hertigens af Broglie tal, sönderslet aldeles denne talares argument om nödvändighetens princip i en styrelse, och anmärkte, att hvarje tyranni och grymhet kan åberopa en sådan princip till sitt stöd. Handelsministern Hr Thiers uppsteg härefter. Han talade mycket om Ministrarnes ansvarighet, som desse ingalunda ville undandraga sig, och sökte ådagalägga huvu orättvist det var, att i deras förfarande se en skonsamhet emot den gamla dynastien, då man dock väl visste, att de alla voro tillväckligt komprometterade för att i händelse af en restauration, — som han visserligen ansåg omöjlig, — hafva förverkat hufvudet. Han anmärkte vidare att Ludvig Filips regering vore oantastlig, såsom en regering icke blott de facto utan äfven de jure, hvars ursprung hvilade på en revolution, som på ett imponerande, men tillika högst ädelt vis hade uttalat nationalviljan. Han visste väl, att icke alla revolutioner kunde försvaras, men då en omhvälfning uppstått i följd af grundlagens våldsamma öfverändakastande från Styrelsens sida, så hade den anspråk på att kallas en legitim revolution. Han skulle alltid respektera den fallna dynastiens olycka, så länge denna dynasti nöjde sig med det öde, som den bevedt åt sig sjelf; men då den försökt att trotsa den bannlysning som nationen uitalat öfver henne, då vore det tid att lära henne veta, det Frankrike: ingenting vill hafva med henne att skaffa. Och icke blott sedan Juli