Aftonbladet – 17 januari 1833, sida 3

En utländsk tidning meddelar följande mörkliga anekdot om Paganini: Jag befann mig — berättar den store virtuosen — för några år sedan i Neapel, der jag träffade en violoncellspelare, med hvilken jag redan förut gjort bekantskap, och som var allmänt känd för sitt ömkliga spel Denne öronplågares namn var Nicolo Cindrelli. Jag satte mig en dag i sinnet att af honom bilda en åtminstone dräglig musikus, och sade till henom, att jag på tre dagar ville lära honom en hemlighet, som skulle göra honom till en rik man, om: han gäfve mig sitt löfte att icke tala om det för någon. Som man lätt kan tänka, gick han med glädje in på allt hvad jag fordrade, och det lyckades . mig också på trenne dazar, att för honom tända: ett: helt nytt ljus i afse— ende på stråkens: förande, instrumentets behandling o. s. v. De trenne dagarne gjorde af honom: en helt ny menniska; så stora voro de framsteg han gjorde, och så helt och hållet förändradt hans förra dåliga, gemena och gnisslande spel. Men om allt detta nämnde jag id-— ke ett ord för någon menniska, till dess jas dag uppträdde på en koncert, der jag vände mig till åhörarne och sade: Mine Herrar, I egen i er stad en förträfflig violoncellspelare. Alla blefvo genast nyfikne att få veta dess nanmz jag hämnde Nicolo Cindrelli; man skrattade mig upp i synen. J hafven kanske icke hört honom ännu, fortfor jag. — Jo gunås, var svaret, vi ha deremot hört honom allt för nmycket. — Huru längesedan är det I sist hörden