Aftonbladet – 17 januari 1833, sida 3

minstone tills vidarc förlarge det onda och detta är redan något. Men palliatiger äro ej alltid botemdel, måhända minst vid ifrågavarande casus der de som med sitt efterdöme skulle uppmuntra den mindre upplyste eller svage till det rätta, ej sällan just af motsatsen hafva sin fördel. (Författaren tillidenna lilla uppsats känner cen stad, der Borgmästarens lön i sednare tider blifvit egentligen fotad på afgifter af krögeriet inom dess distrikt.) Följden deraf har varit den, att då 1823 fyra näringsstälfen i detta lilla samhälle å tadkommo all skada de kunde, iro nu, utom en källare, 8 privilegierade och derjemte nästan hyarje hus en krog med fullkomligen proportionerlig effekt på dess och omkringliggande orters moralite. Finge jag en timme blott vara ensam lagstiftare, jag skulle, — man må förlöjliga min ide bäst man vill, — använda denna timme på bränvinsförfattningar, och 1:mo med tillåtelse af tillverkning och partiförsäljning, ovillkorligen förbjuda alla bränvinskrogar på landet och i småstäderne utan undantag, utan barmhertighet för resandes och vägfarandes glömska attej medtaga eget matsäcksbränvin. Nu i saknad af denna absoluta lagstiftare-egenskap har jag icke kunnat mer än utöda en fordom välbesökt privilegierad krog på min egeudom. Jag skulle måhända somma något fram på förbättringens väg mcd mitt folk; men — — — den föorb, — — sta(6 en. — — —