ra stenkasts afstånd och skyndar fram dit, legnet strömmar ned, han bultar med ell nakt på porten. Ingen svarar, Slutligen öppnas fönstret ef ev man med nattmössa på hufgudet, — Hvem klappar? — Enstacsars resande, var så god och öppna, jag är alldeles genomvåt. — Mia vän, vid denna id öpnar man icke mera sin port. — Jag ir en ärlig man, — Väl möjligt, men jag känner Er icke, — Besöker Ni ofta konier terna i Paris? — Jaj visst, — Nå, jag är sångaren Molvavis nu ber jag Er, släpp mig in. — Ja om jag vore ltigtigt säker på alt Ni verkligen är Molnavi, då ... — Hurao skall jag kuona bevisa Er det? —. Sjung för mig den stora scenen ur Pon Juan, — Men min bäste Herre, regnet står som spön i marken, — Sjung, annars slipper Ni inte iny jag bar icke förtroende för någon mnatte svärmare, — Hvad var här attigöref? Mol navi bet i det sura äpplet och uppstämde bravurarien, ackompagnerad af åskans mulbrande. — Förträffligt! Gudomligt! det är han, skrek mannen i fönstret, Merie, spring ner och öpna för den berömde Molnavi!? Marie gjorde som han befallde, och Molnar vi inträdde. Ursäkter från husägarens sida, försäkringar af Molnavi att det ingenting hade att betyda; men, fortfor den sednare, jog måste i morgon sjunga för ett utvalds auditorium, och jag är rädd jag blir hes; kan jag icke få kläda om mig bos Er? Jag beklagar på det högsta; men jag bor e gentligen icke här, Jag brukar ofta fara hit ut, men återvänder merendels om afte aarne till Paris, I dag har jag etadnat qvar, emedan jag tidigt i morgon ämnar mig borrt till en auktion i granskepet. — Men har Ni ingen betjent, hvars kläder jag kunde få taga på mig? Nej, jog bar endast en gammal piga har ute, — Nå, så kan hon låna mig en klädnirg! — Rätt gerna, svarade den gamla Marie, och framtog skyndsamt sina söndagskläder. Molnavi, som fruktade att förkyla sig, kröp genast i kjors teln, satte en hufva på sig och kastade en röd sbawl omkiing axlerne, lerrn i huset lät göra upp ec duktig brasa. Molnavi upp värmde sig och torkede sina kläder, förtär de med god aptit den kalla steken och lät vinet smaka Ssig., Värden, som ver stor musikälskare , kunde ee mängd Italienska ariez utantill; han sjöng duetter med Molna vi, och denne råkede i ifver, glömde sin löjliga klädeel, sprang omkring i rummet, sjöng och agerade. Så gick det hela natten igenom tills indteligen, utmattade ef vin och sång, de båda rumlaroe lugnt insomnade i seamma säng. Följande morgon ville Molnavi begifva sig på väg, men hans jvärd llat icke, ett en så ator vwvirtuos skulle gå