ra gränser, och den trefärgade fanan, sem svajar från citadellets murar, skall försvinna på en vink af diplomatiken. Frågan om Schelden kan således var ra Engelsk, Preussisk och, om man så vill, Europeisk; Franvsysk är den icke, eller åtminstone är den det blott såvida, som hon betryggar beståndet af en revolution, som är granne med Julirevolutienen. brist på afgörande resultater, finna vi ändamåIct med expeditionen skrifvet i konventionen af d. 22 Oktober; Fransyska armeen har tågat in i Bel glen, för alt antingen med godo eller med våld tillvägabringa Belgiska gebitets utrymmande af Holländarnce; den bör icke draga sig tillbaka, förrän detta utrymmande fullständigt gått för sig. Belgiska gebitet, är det väl i denna stund fritt från Holländsk ockupation? Diplomatiken svarar icke på allvar ja härtill. Ty om citadellet och dess underlydande fästen äro i Fransyska armeens våld, så har Wilhelm ännu garnisoner i Lille! och Liefkenshoek, hvilka äro nycklarne till Antwerpen från Scheldesidav. Man har ett ögonblick kunnat tro, alt Konungen af Holland skulle gifva dessa fästen i utbyte mot de 6 celler 7000 fångar, som kapitulationen lemnat i vårt våld: Men Wilhelm är oböjlig i den riktning han utstakat för silt förhällande. Vid slutet af alla hans kombinationer läser man denna tanka: Hvem vet? Vendec, valen i England, Preussens goda vilja, allt har slagit honom fel; han fortfar icke dess mindre, att räkua på, att en oförutsedd händelse kan vända sakerne till hans fördel. Liksom charlatanen I fabeln säger han: Inom tre är skall Kungen, åsnan eller jag dö. Konungen af Holland skall icke gifva efter, Belzgiska området är icke fullkomligt befiriadt, Fransyska armåen har då rätt alt bibehålla sin ställning, i följd af vilkoren i traktaten af d. 22 Oktober. Vi gå ännu längre: äfven om BLillo och Licfkensho k, dessa genom öfversvämningar otillgängliga fåstu, kapitulerat, skulle det vara en ytterlig dårskap alt ötorballa våra trupper, förrän vi bragt Belgiska frågan till slåt. Hvad! vi skulle hafva förstört Antwerpens försvarsverk, och sedan vi dragit oss tillbaka, skulle Prinsens af Oranien armå, som icke väljer sin ställnivg på någon befallning af diplomatien, kunna återtaga de positioner, hvarifrån vi fördrifvit Holländarne, bringa Flandern i uppror, och göra en restauration i Brissel! Vi skulle stå med armarna i kors och se på denna Belgiens andra eröfring; eller också skulle man i hast hopsamla alla elementerna till en ny expedition, och gå öfver gränsen med fara att tända ett allmänt krig. Allt förståndigt folk skall säga som vi: Fransyska armåÅåen kamperar under Antyerpens murar; de Nordiska makterne äro öfvertygade, att den har ingen annan bestämmelse än att ecröfre, om icke en säker och stadigvarande, dock en provisorisk fred. Stödd på denna nationella armet, bör vår diplomatiks språk vara högt och öppet. Om vi förlora detta tillfälle att bifalla freden, så är det förgäfves alt hoppas se den framgå ur protokollerna i London och Frankfurt. Det är i Frankrike en nationaltanka: må ministeren förklara England och Preussen, att armecen skall qvarstanna i Belgien ända tills en fredstraktat blifvit afslutad mellan Wilhelm och Leopold, och alla opinioner skola understödja den, det skall icke tinBas mera någon opposition. Men om ministeren glömmer att den inför utlänningen föreställer en nation af 32 millioner, och lyder befallningar från Preussiska kansliet; om armåen blefve nödsakad packa in sin ära liksom tross i en eftertropp; om den äterkom till Frankrike sedan den lemnat Belgien öppet för Holländarne; då skulle det vara en pligt att anklaga minislrarne, ty de